Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zink
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egenskaper göra honom alldeles oumbärlig. En
ganska betydlig del af den zink, som nu årligen
tillverkas, förbrukas i de galvaniska batterierna
vid telegrafstationer, i fabriker och laboratorier
af hvarjehanda slag och offrar der sin metalliska
tillvaro på frambringandet af elektriska strömmar.
Men oberäknadt denna hans redan förut på ett annat
ställe afhandlade vigtiga bestämmelse har han en
ännu högre teknisk betydelse, som förskrifver sig
från år 1805, då engelsmännen Hobson och Sylvester
upptäckte hans märkliga egenskap att mellan vissa
temperaturgrader antaga en smidighet, som man
förut omöjligen kunnat tilltro honom. Ofvanför
vattnets kokpunkt, mellan 100 och 150 grader, och
fullständigast vid 120 grader, förlorar metallen
genom varsam behandling under hammaren sin bladigt
kristalliniska textur och blir så smidig, att han
sedan kan valsas, smidas och dragas till tråd. Och
efter denna behandling bibehåller han, äfven sedan
han svalnat, sin mjukhet och böjlighet, men vid
starkare upphettning gå dessa egenskaper åter
förlorade, och metallen blir då så spröd, att han
under hammaren faller sönder i stycken, ja, till och
med kan pulveriseras.
Genom den sålunda ernådda möjligheten att valsa
zinkplåt öppnades för denna metall ett stort
förbrukningsfält, men vida större var dock den
förbrukning han fick derigenom, att man öfvergaf
det gamla sättet att tillverka messing och i stället
direkt smälte koppar och zink tillsammans.
Anda till för nära tretio år sedan stannade det
hufvudsakligen vid dessa båda användningssätt,
och till och med ännu då hade zinkplåten att
kämpa för sin tillvaro. Han hade ännu ej lyckats
erhålla sin nu varande goda beskaffenhet, han
brast oftast af redan vid den första böjningen fram
och tillbaka, och i sjelfva zinklandet Schlesien
visade man en viss försagdhet i fråga om hans
användning som taktäckningsämne. Hans äldsta,
temligen allmänna användning i dessa trakter som
bygnadsämne såg man i form af de zinkbeslagna yttre
fönsterkarmarna. Zinkverken hade ännu åtskilligt att
lära, men de lärde sig ock: deri vara de lemnade blef
allt bättre och mjukare. Som takplåt och äfven
eljest visar zinken en särdeles stor uthållighet mot
väder och vind. Han öfverdrar sig visserligen snart
med ett fast qvarsittande tunt, gråaktigt oxidlager,
men detta lager skyddar sedan liksom en fernissa, och
plåtens fortgående förstöring inåt genom metallens
oxidering samt regnvattnets bortspolande verkan på
det oxiderade yttre lagret sker sedan ytterligt
långsamt. En oxidhinna, hvars tjocklek endast
utgör en tretiotusendels linie, fordrar, enligt
Pettenkofers försök, ej mindre än 27 år för att af
regnet bli alldeles bortspolad, och alltså borde
ett tak af zinkbleck, hvilkas tjocklek endast vore
en sjettedels linie, ega bestånd i hundratals år. I
England, Frankrike och Belgien äro nu mera zinktaken
mycket allmänna, och de ha der med heder bestått
profvet mot våldsamma oväder. I Tyskland deremot
kommo dessa tak i början, dels i följd af dåligt
arbete, dels af felaktig metod vid påläggningen,
i vanrykte, och ännu i dag ha de ej der börjat
allmänt begagnas. För att zinktaken skola blifva
pålitliga, fordras, att plåtarna äro så anbragta på
sitt underlag, att de vid alla temperaturförändringar
kunna fritt och obehindradt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
