Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malmernas metallurgiska behandling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afdrages i skifvor, allt efter som han stelnar. Han
kallas nu gar- eller rosettkoppar. De först afdragna
rosetterna äro de renaste.
Men äfven rosettkopparn är vanligen en ännu ej fullt
användbar metall. Han innehåller nämligen mer eller
mindre vid gärningen bildad kopparoxidul, som ofta
gör honom osmidbar, då han kallas öfvergar. Han
måste derför å nyo smältas med kol, så att oxidulen
reduceras, och säges sedan vara hammargar. Äfven
vid denna smältning, som likaledes sker i garhärd,
men med svag bläster, uttagas med jernstång gång
efter annan prof, hvilkas smidbarhet i både hett
och kallt tillstånd undersökes. När begge dessa
profningssätt utfallit lyckligt, är kopparn fullgar
och Öses då med skopor i lerstrukna tackjernskokiller,
hvilket, till undvikande så vidt möjligt af den
förlustbringande spritsningen, ej bör ske vid allt
för hög temperatur. Genom att med trästörar omröra den
smälta massan gör man henne kemiskt likformig. Denna
hammargarning sker vanligen i s. k. kopparhammare, i
hvilka verkstäder kopparn äfven utsmides eller valsas
till plåtar. I England, der smältningsprocesserna
utföras i flamugn, är koloxidgas det reducerande
ämnet.
Sedan vi nu sett, huru man erhåller koppar på torra
vägen, kunna vi ej underlåta att äfven betrakta den på
kopparn i synnerhet tillämpliga tillverkningsmetoden
på våta vägen med eller utan eldens biträde,
så mycket mindre som denna metod, ehuru på många
olika sätt utförd, under de senaste åren vunnit
mycket insteg. Framställandet af metallisk koppar
är visserligen ej alltid målet, utan man är nöjd,
när man erhållit kopparvitriol, men ihågkommas bör
dock, att i kopparindustrins nu varande skick detta
vackra salt till det mesta endast är en mellanprodukt,
hvarutur kopparn förr eller senare skall åtskiljas,
ty den i våra dagar stora förbrukningen af nämda salt
beror hufvudsakligen på dess myckna användning inom
galvanoplastikens område.
Ett redan af gammalt, men i allmänhet endast
tillfälligtvis användt sätt att erhålla koppar utan
något systematiskt sammanhang med den egentliga,
vid samma verk pågående koppartillverkningen är
den s. k. cementeringsmetoden. I anseende till
kopparkisens vittring innehåller alltid det vatten,
som silat sig ned i kopparkisgrufvorna, mer eller
mindre kopparvitriol och kan alltså betraktas som
en mycket utspädd lösning af detta kopparsalt. Om
således jernstycken nedläggas i grufvattnet,
öfverdragas de småningom med utfäld koppar, medan
i stället en motsvarande mängd jern upplöses. På
somliga ställen lönar det sig ock verkligen att
på nu nämda sätt tillgodogöra grufvattnet, som för
detta ändamål klaras, hvarefter utfällningen sker i
stora sumpar. Så t. ex. erhåller man vid Neusohl och
Schmölnitz i Ungarn flera tusen centner koppar årligen
genom att leda vatten ned i gamla utbrutna grufvor
och utlaka vittrade slaggvarp samt ur de sålunda
erhållna kopparsaltlösningarna utfälla kopparn med
jern. På liknande sätt förfar man ock på Anglesey
m. fl. ställen. Genom denna cementering förvandlas
kopparvitriollösningen till en lösning af jernvitriol,
som likaledes kan genom afdunstning och jernsaltets
utkristallisering tillgodogöras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
