Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svafvelsyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhållandet af 16 vigtdelar svafvel (1 eqvivalent)
mot 24 vigtdelar syre (3 eqvivalenter); den
senare åter innehåller på nyssnämda beståndsdelar
dessutom 9 vigtdelar kemiskt bundet vatten (1
eqvivalent). Deras utseende och egenskaper äro
högst olika. Anhydriden, hvilken ej förekommer
som handelsartikel, är en hvit, fast kropp,
sammanfiltad af hårfina kristallnålar; han
låter likväl knåda sig som vax, smälter och
kokar lätt. Redan vid vanlig värmegrad afger
han ångor, som i luften genast draga till sig
hennes vattenhalt, och dermed förtäta sig
till en tjock rök af svafvelsyrehydrat.
Hans frändskap till vatten är ytterst stor,
och vid föreningen dermed utvecklas så mycket
värme, att en fräsning, liksom af glödande jern,
höres, när svafvelsyreanhydrid bringas i beröring
med vatten. Svafvelsyrehydratet deremot är en
tjockflytande färglös vätska, som endast vid lägre
värmegrad kan bringas att kristallisera, ej alls
afdunstar vid vanlig temperatur och först vid öfver
300° C. kommer i verklig kokning. Det säges
vara koncentreradt, koncentrerad svafvelsyra, då
dess mängd af kemiskt bundet vatten ej är märkbart
större, än hvad ofvan angifvits, men utspädt,
utspädd svafvelsyra, då det blifvit försatt med
mera vatten. Dess styrka eller utspädningsgrad
plägar medelst areometer bestämmas af syrans tyngd.
Svafvelsyran kan i sjelfva verket kemiskt binda
mycket mera vatten, än som innehålles i
det koncentrerade hydratet, hvilket bland annat
kan märkas af den betydliga värmeutveckling,
som åtföljer hydratets utspädning med vatten; men
detta öfverskott af vatten är så löst bundet, att det
kan utdrifvas genom tillräcklig kokning, ehuru något
svafvelsyra medföljer. Så är deremot ej fallet med
den sista eqvivalenten vatten, hvilken svafvelsyran ej
afger, äfven då den af hettan försättes i ångform. Den
i handeln förekommande engelska svafvelsyran
utgöres af nästan koncentreradt svafvelsyrehydrat i
ett något förorenadt tillstånd. Den nordhausiska
syran åter är ett fullt koncentreradt hydrat, som
dessutom i följd af sitt beredningssätt innehåller
ett litet öfverskott af svafvelsyreanhydrid. Ehuru den
senare här är upplöst i det trögflygtiga hydratet,
har han dock ej förlorat sin flygtiga natur, utan
börjar att afdunsta, så snart han kommer i beröring
med luften; man ser då den nordhausiska syran ryka
eller rättare ånga, ehuru vanligen blott svagt.
Emellertid är syran i följd af denna halt af anhydnd
mera än den vanliga svafvelsyran tjenlig for vissa
ändamål, särskildt för upplösning af indigo, och
detta sista ändamål är vigtigt nog, for att ensamt
kunna tillförsäkra beredningen af rökande svafvelsyra
en fortfarande tillvaro. Äfven är hon, så framt
hon blifvit på tillbörligt sätt beredd, fri från
vissa föroreningar, som pläga åtfölja den engelska
svafvelsyran, särskildt från salpetersyliighet,
hvilken verkar skadligt på indigon. Att den rökande
syran vanligen har en brunaktig färg, betyder
deremot intet, ty denna färg härrör blott från
organiska ämnen, som inkommit i syran; en helt
liten mängd sådana räcker till att färga en
stor mängd syra, då de af henne förkolas.
Tillverkningen af rökande svafvelsyra af jernvitriol
(svafvelsyrad jernoxidul) drifves nu mera blott på få
ställen vid så kallade vitriolverk, mest i Böhmen. Som
råmaterial användes hufvudsakligen den moderlut, som blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
