Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillverkningen af bronsfärger - Jernfärger - Berlinblått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kromkloriden, äfvensom en koboltbrons med persikeblommans färg,
hvilkas allmännare användning endast hindras af det något höga
priset. Vi öfvergå nu till färgämnen af mera kemisk art.
Jernfärger. Betraktar man färgämnena ur synpunkten af
deras skadlighet eller oskadlighet för helsan, måste
man beklaga, att jernet, den enda tunga metall, som ej
är skadlig, utan snarare nyttig för menniskokroppen,
ej ger oss flera färger, än det verkligen gör. I de
gula och bruna ockrafärgerna är jernet, såsom redan
är nämdt, på olika oxideringsgrader det färgande
hufvudämnet; de gula låta genom bränning, hvarvid
jernet högre oxideras, förvandla sig till röda, och
i oljemåleriet ha några af dessa naturalster någon
betydelse. Jernoxiden, sådan han t. ex. i form af
affall ymnigt erhålles vid vitriololjefabrikerna,
bildar ett brunrödt, för vanlig slätmålning ganska
användbart pulver (kolkotar, rödfärg); vid vanlig
upphettning, stundom med koksalt, öfvergår han
allt mera i violett, en skiftning, som eljest ej
påträffas i mineralriket, utan först genom blandning
måste åstadkommas. Men alla dessa färgpreparat spela
blott en underordnad rol, och det enda värdefulla
färgämne, jern i förening med ett annat ämne bildar,
blir sålunda berlinblått, för hvars upptäckande
vi ha slumpen att tacka, men denna slump blef för
vetenskapen så mycket vigtigare, som han gaf anledning
till bekantskapen med det så märkvärdiga cyanet och
dermed öppnade ett nytt och vigtigt område af kemin.
Berlinblått. Då färgfabrikanten Diesbach i Berlin
1704 eller 1707 ville bereda florentinlack genom
att blanda kochenillextrakt med alun, jernvitriol
och kali, använde han dertill en kalilösning, öfver
hvilken alkemisten Dippel förut hade distillerat
den efter honom uppkallade animaliska oljan. Den
dip-pelska oljan (s. k. hjorthornsolja), som denne
framstälde genom torr distillering af intorkadt
blod, men som äfven erhålles af kött, horn, ben,
ull, skinn och andra djuriska ämnen, utgör en
blandning af ammoniakaliska och vidbrända oljiga
distil-leringsalster samt innehåller, hvad som
här är det väsentliga, jemte kol en riklig andel
qväfve. Till sin stora förvåning erhöll Diesbach
nu, då han arbetade med detta kali, i stället
för en röd fällning af kochenillack, en sådan
af fullkomligt afgjord blå färg. Enligt en annan
berättelse skall han genast ha utslagit den orena
kalilösningen på gården och händelsevis på samma
ställe, der jernvitriollösning blifvit spild, så att
stenarna antagit en vacker blå färg. På det ena eller
andra sättet bragte sålunda slumpen i dagen denna
märkvärdiga blå färg, som så lätt och säkert bildas
öfver allt, der elementen dertill, äfven då de ligga
gömda af andra ämnen, förena sig. Dippel såg i detta
fenomen en egendomlig verkan af blodet och förenklade
snart experimentet på det sätt, att han glödgade blod
med potaska och blandade extraktet af den erhållna
massan, den så kallade blodlut en, med en lösning
af jernvitriol. Upptäckarna hemlighöllo receptet på
berlinblåttberedningen, tills en engelsman, Woodword,
kom hemligheten på spåren och 1724 offentliggjorde
henne. Härmed var likväl ämnets kemiska beskaffenhet
ännu ej förklarad, och detta gick på vetenskapens då
varande ståndpunkt ej så fort; men emellertid blef
frågans lösning en af kemisternas hufvuduppgifter. Att
blodet kunde ersättas af andra animaliska ämnen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
