Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lackfärger. Karmin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
användas. Men nu förefinnes mellan de flesta af
dessa växtfärgämnen och vissa metalloxider och
baser bland jordarterna en egendomlig, ganska
starkt utbildad frändskap. Om man t. ex. till
en färgsoppa sätter en alunlösning och dertill
lösningen af ett kaustikt eller kolsyradt alkali,
uppstår en fällning af lerjord, men ej, såsom i
vanliga fall, hvitfärgad, utan i förening med det för
handen varande färgämnet, och denna förening sker
understundom så fullständigt, att den öfverstående
vätskan synes alldeles färglös. Den uttvättade och
torkade fällningen utgör en lackfärg. Han kan anses
som ett äkta kemiskt alster, i hvilket färgämnet
föreställer syran, och nästan alla olösliga metall-
och jordartsbaser kunna användas till lackfärger,
så vida de blott gifva hvita fällningar. I praktiken
håller man sig dock företrädesvis till två: lerjorden
och tennoxiden. Utfällningen sker med potaska eller
soda, af den förra ur en alunlösning, af den senare
ur tennkloriden (vanligen kallad tennsolution). I
förening med tennoxiden blifva färgerna särdeles
vackra, men i följd af hans dyrhet användes han
sällan ren, utan vanligen sättes en del tennsolution
till alunlösningar. Alla färger tåla för öfrigt ej
samma behandling; några kunna utdragas med alun och
fällas med kali- eller natronlut; vid framställningen
af andra är det tvärtom alkaliluten som upptager
färgämnet, då alunlösningen sist tillsättes. I några
fall undviker man att bringa färgämnet i beröring med
vare sig sura, alkaliska eller saltartade kroppar;
man framställer i stället först den rena lerjorden
genom utfällning ur alunlösningar och fullständig
uttvätt-ning samt inrör sedan den hvita massan
i färgbaden.
Det gifves äfven oäkta lackfärger, d. v. s. sådana
som, strängt taget, ej förtjena detta namn. Sådana
äro t. ex. de under namn af schüttgelb förekommande
billiga färger, hvilka fås genom att öfvergjuta
krita, kalk eller lera med gula färgsoppor och hvari
färgen hålles bunden genom det blotta mekaniska
uppsugandet. Till egentligen gula lackfärger kunna
många färgande växtämnen användas, såsom berberis,
qvercitron, gulholts, utom mera billiga, inhemska
gulfärgande växter. Till framställning af de mest
brukliga röda lackfärger användas i synnerhet kräpp,
fembock- eller bresiljeträ, till karminlack deremot
kochenillen samt affallen från karmintillverkningen
o. s. v. De med sådana ämnen erhållna produkter
kallas florentin-, paris-, wien-, venezianlack, det
af bresiljeträ beredda kullack o. s. v. Så enkelt
hufvudförloppet vid tillverkningen af dessa färger
än är, har man dock flera svårigheter att öfvervinna,
för att erhålla färger af högsta möjliga skönhet. Det
ges derför ej få anvisningar för tillverkningen af
lackfärger. Detta gäller i synnerhet krapplack,
af alla lackfärger den mest omtyckta, emedan han
är den ojemförligt varaktigaste. I denna färg är
krappen äfvenledes bunden vid lerjord, men det är ej
lätt att ur krapproten utdraga pigmentet i dess fulla
skönhet, och lika svårt är det att frambringa bestämda
färgnyanser. Krapproten ger allt efter sorternas,
ja, till och med skördarnas olikhet olika färgtoner,
och det är fabrikantens konst att genom särskilda
betningsmedel häruti åstadkomma likformighet. I
Tyskland är Weiss’ fabrik i Mühlhausen i Thüringen
berömd för sina utmärkta krappfärger. Hon förarbetar,
för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
