Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De hufvudsakligaste råämnena - Ullen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352
SPINNINGEN,
rande. Man begagnade dem blott vid likförbränningar
för att hindra de dödas aska att blandas med den
simpla träaskan.
Djurriket deremot erbjuder oss spinnämnen i ullen
af det nästan öfver allt utbredda fåret och laman,
i håren af åtskilliga persiska, tibetanska och
sydamerikanska getslag, vidare af kamelen, hästen,
haren, kaninen och kon, den trogna pudeln ej till
förglömmandes, som då och då förser oss med ett
par mycket välgörande sockor. I insektverlden,
der det spinnes och väfves på så mångfaldigt sätt,
ha vi dock egentligen blott en praktisk medarbetare,
men i stället en så mycket värdefullare, silkesmasken.
I växtriket stå i detta afseende främst bomullen,
linet och hampan; men till dem sluter sig ännu en
rad af mindre vigtiga spinnämnen af växt-stänglar,
trästammar, qvistar och bark, af blad, frukter och
blommor, af hvilka somliga, som först nyligen blifvit
kända, måhända i framtiden kunna blifva af vigt. För
närvarande måste fråa industriel ståndpunkt ullen,
bomullen, linet och hampan samt Silket betraktas som
de vigtigaste och rent af oumbärliga ämnena för spanad
och väfnad.
Ullen. Allt efter fårens och deras afarters olika
ras är äfven den af dem erhållna ullen af mycket
olika beskaffenhet, hvarpå dessutom äfven klimat,
föda, skötsel och i synnerhet förädling alldeles
väsentligt inverka. Det på berg och höjder lefvande
fåret är annorlunda artadt än det, som har låglandet
till hem; derför har man i främsta rummet att skilja
mellan höglands- och låglandsfåret. Till det förra
slaget höra det tyska landfåret, det spanska fåret
(elektoral- eller negrettirasen) och de genom korsning
af begge raserna uppkomna förädlade fåren; till det
senare åter det engelska långulliga fåret, marskfaret,
hedfåret och det ungarska zackelfåret.
Ännu har man ej kunnat upptäcka något i vildt
tillstånd lefvande djur, hvari man med bestämdhet
igenkänt det verkliga vilda fåret. Men det är
sannolikt, att mufflonen, ett på Corsicas, Sardiniens,
Greklands, Mindre Asiens och Berberiets berg ännu
i vildt tillstånd förekommande djur, är stamrasen
för det tama fåret. Visserligen har mufflonen
mera ett kort, styft hår än ull på kroppen, men
kommer djuret under menniskans vård, försvinner,
så berättas det, småningom det korta, raka håret,
och det derunder befintliga ullhåret, som hos det
vilda djuret knapt är märkbart, utvecklar sig nu
på ett märkvärdigt sätt. Hanen undergår snarast
denna förändring, och beskaffenheten af hans
fäll har också vida mera inflytande på afkommans
beskaffenhet än honans. Denna regel gäller för öfrigt
i allmänhet. Ullen hos de djur, som härstamma från
en grofullig tacka och en finullig bagge, håller ej
medelvägen mellan föräldrarnas, utan liknar mycket
mera faderns. Ur parningen mellan en dylik bastard
och en fin bagge framgår åter en finare fäll, tills
man i det 6:e-8:e ledet får idel afkomlingar, som i
afseende på ullens finhet och godhet äro fullkomligt
lika stamfadern. Häraf förklaras den vigt, man fäster
vid goda springbaggar, och det ofta fabelaktigt höga
pris, som betalas för sådana.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
