Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stärka en klass, hvilken redan förut ingaluuda kunde sägas lida
af någon öfverdrifven anspråkslöshet, ehuru den dittills hvarken
varit så talrik ej heller haft så vidtutgrenade förbindelser genom
olika samhällslager. Denna klass var tjenstemannaklassen.
Allt sedan Gustaf I:s tid rör sig i vårt svenska samhällslif
en grumlig bottensats af byråkratiska inrättningar och
byråkratiska anspråk. Den store konungen nöjde sig icke med att låta
svenskfödde män införa hit den tyska kyrkoordningen, utan lät
äfven infödde tyskar komma hit med den tyska kansliordningen,
och efter mer än tre hundra års förlopp böljar det nu nästan se
ut som om Pyhys och Normanns verk till och med skulle
öfver-lefva Olaus och Laurentius Petri. Men detta är först en den
allra senaste tidens företeelse, ty dessförinnan såg det länge
mörkt ut för byråkratien. Så länge vår krigiska storhetstid räckte,
var adeln under energiske och ofta personligen framstående
konungar folkets närmaste qjelfskrifne ledare, och när denna
sjelfskrif-venhet tog slut, kom i stället den absoluta konungamakten, som
icke ville vidkännas någon mellanmakt mellan sig och folket,
åtminstone icke bland desse, hvilkas första och enda uppgift ju var
att tjena både konungen och folket. Men tiderna förändrades.
Vår adel upphörde att längre vara en mäktig aristokrati, den
kom snart till att i sitt stora flertal icke vara aristokratisk alls.
Efter konungamakten med guds nåde kom samtidigt en annan med
mindre öfveijordiskt ursprung, hvilken från böljan erkände
behof-vet af något slags särskildt stöd för sin maktställning. Helt
naturligt sökte den då detta, der det med största beredvillighet
erbjöds, der lydnaden och den blinda undergifvenheten en gång för
alla var hufvudsaken. Från denna sidan söktes också
förbindelseo med minst lika stor begärlighet, alldenstund den der
betraktades såsom det enda ofelbara medlet att vinna öfvertag öfver
de för sin rangställning i samhället afundade adelsmännen. Denna
allians mellan konungamakten och byråkratien, till hvilken vi
framdeles få tillfklle att återkomma, utgör ovilkorligen
hufvud-draget i vår historia efter 1809, och förmodligen är det också i
kraft af den byråkratien ännu i dag anser sig representera
konungamakten, ibland till och med mer än konungen sjelf.
En stark konungamakt, d. v. s. mycket regerande med
mycken myndighet för alla sl&gs tjenstemän blef den nya serans lösen.
Det var icke längre fråga om hvad som var politiskt klokt eller
historiskt berättigadt, utan statsstyrelsen gjordes till ett slags
uppenbarad religion, hvars för den oinvigde ofattliga sanningar det
skulle tillkomma en ny prestkast att uttolka. Af alla kulturhi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
