Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honnit till det pikanta nttal af vissa konsonanter, som man
emellanåt fick höra. I duons böijan var intet att anmärka utom
mot trio-stället, som bör sjungas dolce, ej pathetioo. Larghettot
lände frk. O. till stor heder, hennes låga toner g&fvo här
ypperlig effekt, man märkte elden slumrande under askan. Den
artistiska andhemtningen var här att rekommendera. I föredraget
skalle något mer frid stundom varit af nöden, annars var det
att loforda. Ypperligt sades stället i allegrot: Ah Marcello
una io son che Vadora ooh det höga  utslungades med den
intensitet, som slag sångkonst ooh lifligt sinne ihop förmå
åstadkomma. Dolcesatsen i f:moll:allegrot föredrogs utmärkt vackert,
att såogerskan ej förmådde som Anna Klemming utbålla höga
C. flera takter uoder Marcels bravur-thema, anse vi miodre
väsentligt, hon sparade detta till slutet, då det ljöd mycket klart
om ock ej med denna äkta sopranklang som Klemmiogs eller Pyks.
Föredraget var i strettan ypperligt. Men nu hände oågot styggt.
Efter Valeqtioes med skäl applåderade sortie, kom ett hvitt spöke
nt or kapellet, gjorde en ful nigning för parkett, och försvann
derpå–-. Var det kgl. teaterspöket, eller, gudar! — var
det S:t Claræ nunna?
Frk. 0:s minspel i finalen var ganska lyckad, äfveoså uoder
sammaogaddoingeo i fjerde. Hela henoes uppträdande i aktens
första hälft var s& till såog som spel förträffligt och af ytterst
lofvande art. Detta löfte sveks dock.
Vi skulle helst vilja aotaga, att någon hastig indisposition
åstadkom denna tråkiga förändring. En så energisk artist bör
9 rygg* tillbaka för rolens höjdpunkt. Detta gjorde emellertid
frk. O. ocb släppte alldeles bort sin Valentine. En klok
skådespelerska utför denna scen med vissa gradationor. Nyss
kommen från sio ädle, beundrade om ook ej älskade makes armar,
bör Valentine i duons början ännu vara litet skygg,
tillbakadragen, det onda samvetet bör ännu tala. Först vid »non partir»
bör effekten bli starkare, ehuru ej ännu glödande, ty det första
allegrot: Se mi abbandoni certa é tua morte, andas ännu blott
rlddsla ooh bedröfvelse. Först mot styckets slut bör detta
in-trtffia, då det onda samvetet talar för sista gåogen i ett nervöst
recitativ: E se Vascallo nol sono alt hvarpå det stora orecendat
börjar, som slutar i det passiooeradt praktfulla utropet: Odi
–-io Vamo. Fröken O. förderfvade verkan af detta ställe
genom att alltför fort taga fatt på Valentioes stora passioo, och
ej i det föregåeode skickligt manövrera stegriogeo. Så ock i
rent yttre häoseende. Redan från början uttömde hon sina icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
