Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ömhet aflöste på ett välgörande sätt hans förra
lidelsefullhet.
Men hur skulle han få hem henne, då hon nu
tycktes så trött, som vore hon färdig att falla för
hvarje steg? Bära henne på sina armar! Ja, i
romanerna brukar ju detta gå för sig mycket lätt, men
i verkligheten! Han smålog för sig själf, då han
tänkte på, hur han brukade bli trött i armen, om
han nödgades bära den minsta nattsäck.
Men én tillfällighet dref plötsligt hennes
sömnighet på flykten. De gingo på en väg mellan
åkerfält och han såg ett par kor skymta fram i rågen.
Han fäste hennes uppmärksamhet härpå och med ens
vaknade den praktiska landtflickan hos henne och
under utropet: »Pappas bästa rågåker — det är
nog den otäcka Stjärnan, som stält till spektakel
igen–-» grep hon hastigt en stör från vägen
— var i ett språng öfver diket och gled försigtigt
fram mellan rågstånden, tills hon nådde de båda
förbrytarna.
Sten kom sig icke för att hjälpa henne — han
stod kvar på vägen och såg på, öfvertygad om att
han, närsynt som han var, skulle göra mer skada än
gagn, om han begåfve sig upp i åkern.
Snart hade Alfhild drifvit de upproriska korna
genom ett nedfallet led och in i skogen igen — nu
stod hon där arbetande på att sätta ledet i stånd,
men stolparna voro tunga och litet skefva, och hon
lyckades ej att passa in dem i sina hål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
