Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konovalov - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig, och jag bemödade mig att så klart och uttryckligt
som möjligt föredra Sysojkas och Pilas sorgliga historia
för honom.
Till slut blev jag trött och slog igen boken.
- Är den redan slut? frågade Konovalov i en viskning.
- Nej, det är mer än hälften kvar.
- Vill du läsa alltsammans för mig?
- Gärna.
- Ack! Han tog sig om huvudet och vaggade av och an,
sittande på tråget. Det var något han ville säga, han
öppnade och slöt munnen, pustade som en blåsbälg och knep
ihop ögonen. Jag hade inte väntat mig en sådan verkan
och förstod inte riktigt vad den betydde.
- Så du läste det där! viskade han. Med olika röster ...
De var så levande allesammans ... Aproska! Pisjit! Pila...
såna dumsnutar! Jag fick lust att skratta när jag hörde
det... men jag ansträngde mig att låta bli... Och hur ska
det gå sen? Hur ska det bli med dem? Herregud, allt det
där är ju rena sanningen. De är ju riktiga människor ...
bönder precis som de går och står... Alldeles som levande,
både rösterna och ansiktena... Hör på, Maksim! Vi ska
sätta in brödet i ugnen, så kan du läsa mera sen!
Vi satte in brödet, gjorde i ordning den andra degen,
och så läste jag åter högt i en timme och fyrtio minuter.
Så gjorde vi på nytt ett uppehåll, brödet var
färdiggräd-dat, vi tog ut det, satte in nytt och blandade till ännu en
deg. Allt detta skedde med feberaktig brådska och under
nästan fullständig tystnad. Konovalov kastade endast då
och då åt mig korta enstaviga befallningar och arbetade
rastlöst med rynkade ögonbryn ...
Framemot morgonen hade vi slutat boken, och jag
kände att min tunga var alldeles stel av ansträngningen.
Sittande grensle över en mjölsäck, med händerna
stödda mot knät, stirrade Konovalov på mig med en underlig
blick och teg.
- Var det inte vackert? frågade jag.
Han vaggade med huvudet, knep ihop ögonen och
frågade till slut viskande:
- Vem har skrivit det? I hans ögon glänste en gränslös
häpnad, och hans ansikte flammade plötsligt upp av en
varm känsla.
IM
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
