Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konovalov - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rig stannar man nånstans och arbetar ihop några kopek
åt sig, och finns det inget arbete ber man om en bit bröd,
och det får man. På det viset får man ändå se en stor del
av jorden... och så mycket vackert sen! Nå, vad säger du?
Solen gick ner. Molnen över havet mörknade, och även
havet blev mörkt, och därifrån kom en kall fläkt. Här och
där glimmade redan stjärnorna fram, bruset av arbetet
nere i viken förstummades, bara då och då hördes enstaka
rop, dova som suckar. Och blåsten bar till oss det
vemodiga ljudet av vågornas skvalp mot stranden.
Mörkret tätnade hastigt, och ukrainarens gestalt, som
fem minuter tidigare hade haft tydliga konturer, såg nu
ut som en oformlig klump.
- Den som hade en brasa, sade han hostande.
- Det ska bli
Konovalov samlade ihop en liten hög med spånor,
tände eld på dem med en sticka, och små smala eldtungor
började smeksamt slicka den gula kådiga veden.
Rökvirvlar ringlade sig upp i den av havets friska sälta mättade
nattluften. Runtomkring blev det alltmer tyst och stilla,
livet hade liksom dragit sig fjärran ifrån oss, och dess ljud
dog bort i mörkret. Molnen hade skingrats, på den
mörkblå himlen glittrade stjärnorna klart, och havets
sammetsmjuka yta återspeglade svaga glimtar av stjärnorna och
ljusen på fiskarbåtarna. Elden framför oss flammade allt
högre och bredde ut sig som en stor gulröd blomma...
Konovalov satte på tekastrullen och stirrade tankfullt in
i lågorna med armarna om knäna. Och som en jättelik
ödla krälade ukrainaren fram och lade sig tätt intill elden.
- Där går nu människor och bygger sig städer, tränger
ihop sig i hus, förpestar jorden och klämmer och knuffar
varandra... Jo, det är just ett trevligt liv! Nej, tacka vet
jag att leva som vi...
- Ja bevars, inföll ukrainaren med en skakning på
huvudet, om vi bara hade en päls om vintern och en varm
stuga, så skulle det vara ett riktigt herremansliv... Han
plirade med ena ögat och såg spefullt på Konovalov.
- Hm ja, sade denne en smula förlägen, vintern är
förstås en svår tid... Om vintrarna behövs städerna... det
kan inte hjälpas... Men stora städer är i alla fall
onödiga ... Varför tränga ihop folk i såna massor när inte ens
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
