Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kain och Artem - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blivit trötta och slutade låg på marken två orörliga
gestalter r av vilka den ene var den vackre Artem, den andre en
sälle med öknamnet "Röda getabocken". Man höll
rådplägning och beslöt gömma Artem under en gammal
mur-ken segelbåt, som låg på flodstranden med kölen i vädret,
och att "Röda getabocken", som ännu gav livstecken ifrån
sig, skulle lyftas upp på kamraternas axlar och bäras hem.
Då de släpade Artem på den hårda marken ner till
floden väckte den olidliga smärtan honom till medvetande.
Men han sade sig själv att det nu var bäst för honom att
man ansåg honom död, och därför sökte han dölja sina
plågor och teg. Skrävlande och svärande släpade hans
fiender honom till båten, och var och en sökte framställa
sin andel i hämnden så glänsande som möjligt. Misjka
Vavilov berättade att han oupphörligt hade slagit Artem
med knytnäven under vänstra axeln för att hjärtat skulle
spricka på honom. Suchoplujev talade om att han hade
riktat alla sina angrepp mot Artems måge därför att när
människans inälvor har kommit i oordning kan hon inte
längre tåla någon föda och sålunda aldrig återfå sina
krafter. Och Lomakin skröt över att han två gånger hade
hoppat upp på Artems måge, och de andra hade lika
ärorika ting att förtälja. Under dylikt prat och skrävel kom
de ner till båten och sköt in Artem under den. Alla var
ense om att han aldrig mer skulle komma på benen.
På en fuktig grushög, som floden hade slammat upp vid
högvatten, låg nu Artem i mörkret, ensam och övergiven.
Det var en sval majnatt, och svalkan återförde honom
helt och hållet till sans. Men då han försökte krypa ner
till floden svimmade han på nytt av den hemska smärta
han kände i hela kroppen. Samma smärta jämte en
förfärlig törst bragte honom likväl åter till medvetande.
Floden, vars vågor slog mot stranden helt nära honom,
tycktes göra sig lustig över hans vanmakt. Hela natten
tillbragte han i detta förfärliga läge, han vågade varken
stöna eller röra sig.
Men ett tag, då han åter var vid klart medvetande,
föreföll det honom som om något hade hänt med honom
-något som var angenämt och lättade hans belägenhet.
Endast med möda förmådde han öppna ena ögat och röra
de sönderslagna svullna läpparna. Det var redan morgon
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
