Tankar i utvandringsfrågan / Jordbrukskrediten (1913) Author: Gustav Sundbärg - Tema: Statistics, Americana Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Jordbrukskrediten.

I Emigrationsutredningens cirkulärskrivelse till hushållningssällskapen, i september 1907, begärdes dessas uttalande även angående »gängse önskemål såväl i avseende å hypotekskreditens förbättrande som i avseende å personalkreditens för lantmännen ändamålsenliga ordnande».

Man får av flera hushållningssällskaps svar härå det intrycket, att frågan icke för närvarande betraktas såsom särskilt aktuell. Andra av de avgivna uttalandena gå dock i motsatt riktning, men i allmänhet vill det synas, som om dessa spörsmål icke inom sällskapen varit föremål för någon

50

närmare behandling. Så utomordentligt viktig som denna fråga är, synes den dock mycket väl vara förtjänt av ett grundligt övervägande från hushållningssällskapens sida. Att så icke tyckes hava varit fallet, är väl ännu ett intyg om, att dessa korporationer gärna känna sig i någon mån främmande för de rent ekonomiska problemen inom den verksamhet, som av dem representeras.

För något mer än femtio år sedan inrättades till jordbrukets tjänst i detta hänseende Allmänna hypoteksbanken. På de senaste trettio åren har dock hypoteksföreningarnas skuld till banken icke visat någon nämnvärd förhöjning. Under tiden har den å våra jordbruksfastigheter vilande inteckningsbördan ökats högst betydligt, kanske med bortåt hundra procent. Det vill alltså synas, som om Hypoteksbankens roll inom förevarande avseende relativt taget vore mycket mindre nu än förr. Att åtminstone under 1880-talet åtskilligt missnöje med bankens skötsel gjorde sig gällande, är omnämnt i Betänkandet (sid. 182). Missnöjet över inteckningarnas obligatoriska förnyande vart tionde år kommer till synes också i hushållningssällskapens uttalanden. Denna bestämmelse synes vara något för vårt land egendomligt. -- I fråga om kreditanstalter för det mindre jordbruket föreligger, såsom bekant, för närvarande ett kommittéförslag.

Åtskilliga av de önskemål, som framhållas i hushållningssällskapens uttalanden i detta ämne, skulle förverkligas genom inrättandet av s. k. lagerhus för spannmålens upptagande och försäljning. Vi ägna några ord åt denna fråga i avdelningen här närmast efter. Såsom där nämnes, finnas tyvärr icke några utsikter till, att denna förträffliga institution skall bliva införd i vårt land.

Att ett intensivt jordbruk kräver ökat rörelsekapital, för anskaffande av gödningsämnen och maskiner m. m., betonas i en del av hushållningssällskapens uttalanden. När fråga uppstår, huru de ökade kreditbehoven skola tillfredsställas,

51

synes man i flera fall hava haft i tankarna kreditföreningar, erinrande om de i Tyskland så mycket uppskattade Raiffeisenska lånekassorna. Det är egendomligt, att försök i denna riktning knappast någonsin synas ha blivit gjorda i vårt land. Men orsaken är väl i främsta rummet -- såsom också antydes i ett av de nämnda uttalandena -- bristen på solidaritet mellan våra jordbrukare och den ständiga, gammaldags misstron, som omöjliggör allt samarbete. Av denna inrotade misstro -- en av vårt folks skötesynder -- har Helge Nelson lämnat en målande skildring för den öländska allmogens del, i Emigrationsutredningens Bilaga VIII. [1]

Det kan ju synas onödigt, men vi tillåta oss dock här återgiva en kort skildring, efter Johan Leffler, av de Raiffeisenska lånekassornas organisation och uppgifter. [2]

»De mest utmärkande dragen hos dessa föreningar äro följande. Medlemmarna äro obegränsat och solidariskt ansvariga för sin förenings förbindelser. I regeln tillhöra en förenings alla medlemmar en och samma kommun. Medel till utlåning erhållas dels genom direkt upplåning, dels (åtminstone oftast) även genom såväl medlemmarnas som utomståendes insättningar på sparbanksbok hos föreningen. Utlåning sker endast till samma förenings egna medlemmar, med fullgod realsäkerhet eller borgen av minst tvenne föreningsmedlemmar, dels på kortare tid, dels och i regeln på 1, ända till 10 år, med periodiska avbetalningar, såsom i våra sparbanker, vilka dessa föreningar likna även i det avseendet, att styrelseplatserna äro oavlönade, så att endast egentligt arbete i föreningens tjänst (bokföring o. dyl.) betalas. Lån beviljas endast för ändamål, som av styrelsen äro kända och gillade. De första Raiffeisenska föreningarna hade icke någon grundfond; numera bildas i regeln en sådan fond genom sammanskott, men ingen medlem får äga mer än en lott, och inga dividender utdelas, utan lottägare i grundfonden åtnjuta på sin höjd vanlig låneränta. Av uppkommande vinstmedel bildas en reservfond, som blir föreningens gemensamma egendom och vars avkastning eventuellt användes för allmännyttiga ändamål, särskilt till att befordra föreningsväsendet i allmänhet bland jordbrukarna inom föreningens verksamhetsområde.

52

Över huvud söka dessa föreningar (i vilka även rätt många större jordbrukare, av intresse för den goda saken, ingått såsom medlemmar) att verka för de mindre jordbrukarnas böjande, icke blott i ekonomiskt hänseende utan även i sedligt och intellektuellt avseende. I flera tyska länder och i Österrike hava dessa föreningar omfattats med stort intresse av de offentliga myndigheterna och även i några fall erhållit materiellt understöd. I allmänhet har dock deras verksamhet varit grundad på verklig självhjälp och krönts med ganska stor framgång. Till den fullständiga organisationen hör att, sedan ett antal sådana föreningar kommit till stånd i ett land eller en landsdel, av dem bildas ett förbund eller en centralkassa, som har till uppgift bl. a. att utjämna överflöd och brist på lånemedel i de särskilda föreningarna, över vilkas ekonomiska verksamhet förbundets eller centralkassans styrelse också äger att utöva en tämligen vittgående kontroll.»

Solidaritet är kanske vad som i våra dagar mest av allt fattas bland Sveriges allmogemän, åtminstone på det ekonomiska området. (Bland våra nytillkomna småbrukare är däremot sammanhållningen, såsom bekant, ganska högt utvecklad.) Kunde låneföreningar, av ovannämnda eller annan lämplig typ, komma till stånd bland våra jordbrukare, skulle detta säkert bliva en kraftig väckelse till solidaritet också på andra områden. Utan att man övervinner den inrotade ömsesidiga misstro, som gör sig så starkt gällande inom vårt gamla hedervärda svenska bondestånd, lära väl alla åtgärder »till bondeklassens bevarande» visa sig fruktlösa. Vår tid, mer än varje annan, är ju i första rummet sammanslutningens, organisationens.

Såsom det mindre svenska jordbrukets »apostel» i våra dagar betraktas med rätta lantbruksläraren Rösiö. Man måste också obetingat skänka sin beundran åt hans i så många hänseenden fruktbringande arbete, som säkerligen i en framtid skall tillvinna sig större erkännande än nu. Men av vad vi haft tillfälle att se av hans uttalanden vill det synas, som delade även han den allmänneliga likgiltigheten för de rent ekonomiska problemen inom jordbruksnäringen. Annars kanske Rösiö, utom så mycket annat, kunde blivit även vår svenske Raiffeisen.

[1] Bilaga VIII, Öland, sid. 55.

[2] Ekonomiska Samhällslivet, II, sid. 156. Kassor av detta slag finnas numera i stort antal i synnerhet i västra och södra Tyskland och hava vunnit utbredning även i andra länder, mest i Österrike och Italien.