- Project Runeberg -  Tankar i utvandringsfrågan /
Försvarsväsendet

(1913) Author: Gustav Sundbärg - Tema: Statistics, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
257

Försvarsväsendet.

I fråga om ingen annan samhällsföreteelse är det så svårt att komma till en klar och allmängiltig uppfattning om dess förhållande till emigrationen som beträffande försvarsväsendet.

Så mycket torde till en begynnelse kunna sägas, att motviljan mot värnplikten hos vår svenska ungdom nog i de flesta fall är åstadkommen blott genom agitationen. Av sig själv är nästan varje svensk yngling entusiast för krigaryrket. En av våra meddelare har anfört en betecknande historia härom från Värmland. En bonde därstädes hade sänt sin äldste son till Amerika för att han skulle undkomma exercisen, och den fanatiske gamle lovade dyrt, att han skulle
258
låta de båda yngre sönerna få gå samma väg. Knappt anländ till Amerika, gick den äldre sonen ut som frivillig i kriget mot Spanien och kom därifrån med tapperhetsmedalj.

Man kan också vara viss om, att därest allmänna värnplikten infördes i Amerika, så skulle ingen nation därstädes gå med sådan villighet och stolthet till dessa övningar som den svenska.

Att det är åtskilligt annorlunda ställt med villigheten i Sverige, är alltför väl bekant, och orsakerna härtill äro mångahanda. Vi ha redan berört den antimilitära agitationen. En annan orsak är, att patriotismen hos den stora mängden av vårt folk länge varit djupt inslumrad. En tredje, att man lyckats ingiva så många den föreställningen, att Sverige icke kan försvaras. Att få gå med i en stormakts armé -- såsom i Amerika -- måste alltid vara tilltalande för det svenska lynnet; men att bereda sig för en strid, som man på förhand anser hopplös, förefaller såsom en orimlighet, och härmed är naturligtvis också varje håg till uppoffringar förbi.

Denna sista omständighet är kanske den farligaste av alla. Vi skola återkomma till densamma under behandlingen av utrikespolitiken här nedan.

Vad angår de klagomål, som i våra dagar allmänneligen anföras mot militärtjänsten i vårt land, hava dessa fullständigast upptagits av Gerhard Magnusson, i hans berättelse om sina studier i emigrationsfrågan inom Jösse härad. [1] Vi hava sänt denna hans berättelse till en av våra mest kända militära skriftställare, med anhållan att han ville benäget uttala sig angående där förekommande yttranden i ämnet. Med vederbörlig tillåtelse återgiva vi hans med anledning härav meddelade svar:

»De i Jössebygden inhämtade klagomålen över den nuvarande värnplikten synas kunna sammanfattas i följande punkter:

a) »Tidsförlust, ekonomisk förlust, som t. o. m. kan verka ruinerande.» Denna klagan har skäl för sig, så länge som övningarna
259
upptaga hela sommaren och intet effektivt är gjort för att hjälpa där mest behöves. Jordbruket berövas även en mängd arbetskrafter för alltid. Ty då jordbruksdrängar efter slutad militärtjänst på hösten söka ny anställning, står sådan ibland icke att få -- de antagas ju helst på våren vid fattigare jordbruk --, och då måste de söka sitt bröd i städerna, varifrån de sällan återvända till jorden.

b) »Mathållningen är dålig ock knapp.» Maten är icke dålig överallt. Vid vissa regementen är den så god och omväxlande, att folket villigt erkänner detta och flera yngre officerare äta kronans mat, emedan den är så billig tillika; men de äta icke med folket. På vissa regementen lär det vara sämre beställt och skäl till klagomål mot matens beskaffenhet. -- »Maten är överallt otillräcklig.» För hela armén äro upprättade lika bestämmelser, huru många kalorier albuminer, kolhydrat och fett, som dagsportionen skall innehålla (enligt någon tysk professors uträkningar, tror jag). Regementsintendenterna ha tabeller över de vanligen förekommande födoämnenas värde kalorier och upprätta med ledning därav portionsstater, envar för sitt regemente, vilka sedan regelbundet följas. Portionspriset är fastställt för varje regemente särskilt, beroende av markegångspriserna. Det är tydligt att portionens beskaffenhet blir beroende av intendentens erfarenhet och förmåga att inrätta. Besparingar, som uppstå till följd av permittenters frånvaro från måltider, användas till matens förbättring. På en del ställen torde man lägga sig föga vinn om denna hushållning. Vid andra regementen är allting väl genomfört till en mycket god hushållning. Icke desto mindre är dagsportionen alldeles för klen även hos oss.

Mina karlar ha på tillfrågan svarat: »Middagen är alltid god och tillräcklig; frukosten i allmänhet likaså, endast något knapp ibland; men aftonmålet är alldeles för klent, så att varje karl dagligen måste köpa sig något till förstärkning, vilket aldrig avlöper för mindre än 50 kronor under en tjänsteperiod.» Detta träffar huvudet på spiken. Efter middagen, som utspisas kl. 1, följer tre å fyra timmars tjänstgöring. Aftonmålet, kl. 7, består av mjölk, bröd, en smörklick och en liten ostbit. Ibland någon annan sammansättning av icke högre valör. Felet är uppenbart.

e)»Tjänstgöringens natur är förhatlig; disciplinen, tvånget.» Tjänstgöringen torde i och för sig icke innebära något motbjudande för folket. Mitt folk säger, att det tycker bra om tjänsten, ehuru den ibland är sträng nog. Och folkets utseende och beteende bära syn för sägen. Detsamma kan sägas om alla regerneutets kompanier, dock mindre grad, ehuru mitt avgjort får arbeta hårdast och »disciplinen» där är absolut. Men jag vet, att vid många regementen den anförda anmärkningen gäller och att den kan vara befogad.
260

Intrycken av behag och obehag äro hos folket föga utdifferentierade. Om något är på tok, då vänder sig folket på tvären och tycker att alltsammans är »ett rent helvete». -- Det stora felet är, att våra officerare icke någonsin fått inhämta någon pedagogisk kurs, utan sköta folket efter gammal traditionell, spontan metod, som ej mer motsvarar de krav, som tidens och folkets utveckling ställer på befälsföringen och uppfostringsarbetet.

Den gamla skolans grundsats är att genast ta folket som soldater. Det kommenderas, tvingas till absolut lydnad, instrueras och övas de nödvändiga sakerna, rörelserna och greppen, det härdas och vårdas till kroppen. Rent yrkesmässigt sett är våra officerares förmåga härutinnan mycket god, i regeln. De äro i allmänhet icke elaka mot folket, ofta goda mot det, ehuru lymlar naturligen förekomma här liksom överallt i världen.

Men det är något som fattas. Officeren bemödar sig icke om att vinna folket för sig och tjänsten. Han försummar att göra det fosterländska ändamålet till det stora, levande motivet för det hela. Han uraktlåter även att grundligt undervisa folket i militärtjänstens nödvändiga villkor, detaljernas betydelse och inre sammanhang, disciplinens, tvångets nödvändighet och allas beroende av densamma. Han förutsätter, att folket inte begriper sådant och ej har därmed att skaffa. Underskattar materialet. Kort sagt, den uppfostrande verksamheten är försummad. Befälet söker kontakt med folket endast såsom soldater, men den mänskliga kontakten hålles liksom avsiktligt minimal. Likväl kan man genom rätt metod få folket med godo till vad som helst, ja, till den strängaste disciplin.

De anmärkningar, som i den ifrågavarande berättelsen framställts mot tjänsten, t. ex. att karlarna icke under marsch få lämna ledet för att dricka när de behaga, äro oriktiga. Dylikt kan icke tillåtas, ty då blir allting idel upplösning. En karl, som kan »skjuta fågeln i flykten», måste lika noggrant som alla de andra läras det strängt reglementerade sättet att skjuta i trupp. Det fordras intet, som ej har skäl för sig och är nödvändigt! Allt är till ytterlighet noga utspekulerat. Då förf:n t. ex. anser det föga betyda, om skyttens »ställning är något skev», så far han vilse. Ty om ställningen är skev, så hindrar karlen sina grannar, och han erbjuder fienden ett större, kanske dubbelt större mål, än om hans ställning är enligt reglementet. Dylika skäl kan man väl ändå icke få kalla petitesser.

Vad nu vattendrickningen angår, så är det befälhavares plikt att under marsch förståndigt ordna denna angelägenhet. Sker så, är det ju karlens ensak, om han ej passat på att dricka när det bjöds, utan behagar känna sin törst tio minuter senare under pågående marsch. Att försummelser å befälets sida förekomma, är emellertid obestridligt.
261
Det synes emellertid, att dylika anmärkningar aldrig behövt förekomma, ifall befälet förklarat sakernas sammanhang för folket. Detta går nu och anser alltihop för bara kitslighet. Det sätter sig på tvären, ställer sig kritiskt till allt och kritiserar i sin okunnighet falskt, till oberäknelig skada för armén och till fara för landet.

d) »Officerarna äro översittare, högfärdiga, ofta råa och hänsynslösa, likgiltiga för folkets väl och trevnad.» Sådana individer finnas tyvärr. Men de skulle kunna försvinna, ifall en militärpedagogik infördes som läroämne, och ifall dess efterlevnad med stränghet genomdreves. Det är alls ej omöjligt. -- Även de officerare, som äro »humana», kunna lätt synas truppen högfärdiga m. m., och detta just emedan man icke vill inlåta sig på den rent mänskliga kontakten med folket -- låt vara endast som lärare. Mången skulle kanske vilja det, men saknar förmåga, synpunkter och uttrycksmedel; den omkring dem levande traditionen är ock en försvårande omständighet.

Då den unge, alldeles oerfarne officeren tillträder sin tjänst, saknar han all förberedelse i det som rör soldatmänniskornas behandling. Det snart nog enda han fått lära är: »Befall med auktoritet; tag aldrig tillbaka eller ändra en given befallning; tillåt intet avsteg, intet ’resonemang’, även om befallningen var oriktig -- detta skadar prestigen och disciplinen.» -- »Förman skall veta att med alla medel göra sig ovillkorligt åtlydd», men även: »Rekryten skall behandlas med godhet och välvilja». Och härtill kommer det märkligaste av allt: man fordrar att den nyblivne officeren skall kunna hantera folk, föra befäl, utan någon vidare handledning. Man har hittills vid bedömandet av officersämnens »lämplighet> lagt mycket stor vikt vid deras »befälsanlag», d. v. s. en naturlig fallenhet för att utan vidare omständigheter göra sin myndighet gällande. Många äro de, som blivit bortvisade från yrket, emedan de burit sig tafatt åt vid de första försöken. Det har blivit tradition, att man vill vara född härskare. Denna ambition har gått officerarna vid hela vår krigsmakt -- ifrån toppen ända ned -- till den grad i blodet, att envar skulle anse det för en personlig förolämpning, om någon komme och sade honom, att han behöver studera en metod att sköta folk.

I fråga om botemedlen mot här anmärkta missförhållanden må anföras följande, vad först angår:

Tidsförlusten. Att, såsom förevarande författare föreslår, söka lindra uppoffringen genom att betala en hög dagavlöning, kan icke vara att rekommendera. Det strider emot värnpliktens idé, och det skulle ytterligt fördyra vår armé och omöjliggöra dess vidare utveckling på grund av kostnadsskäl. Att tilldela endast de behövande högre dagavlöning torde ej vara praktikabelt och bleve en stor belastning
262
på armébudgeten, även det. Men det finns andra vägar som torde vara bättre, nämligen en mera rationell fördelning över årets olika delar av tjänstgöringstiden.

Vidare kunna de behövande f. n. av militärbefälet medgivas vissa lättnader, uppskov och friheter från tjänstgöring, ifall intyg om behovet företes av präst eller kommunalordförande. Denna rätt måste begagnas med stor försiktighet, ty intygen missbrukas ofta och äro ej alltid opartiskt givna. Mången, som ej är i större behov därav, går fri, medan andra, i största nöd, måste fullgöra sin tjänst. Skulle hänsyn tagas till alla intyg, så skulle man ofta knappt ha en enda man vid kompaniet.

Emellertid har jag förvånat mig över den ohyggliga hjärtlöshet, som synes råda bland grannar på landet, vilka icke lägga två strån i kors för att hjälpa en fattig värnpliktig jordägare med ett eller annat häst- eller karldagsverke, varigenom hans jordbruk kunde hållas uppe. Jag har därvid erinrat mig forna tider: då en indelt soldat avgick och ny rekryt skulle uppsättas av roten, så enade sig de närliggande rotarna om kostnaden. Så, menar jag, borde det göras nu. Kommunerna borde göras pliktiga att, efter beprövande inom sig, hjälpa med dagsverken, där behov på grund av värnpliktstjänst uppstår. Därmed skulle vinnas ett bättre grundat bedömande av behovet, och en mängd dugligt folk bleve räddat åt försvaret. -- Dessa båda medel borde väsentligen undanrödja den anmärkta svårigheten.

Portionens förstärkande är nödvändigt. Några ören per man och dag äro tillräckliga. Medel finnas, ty mathållningsanslaget är det rikaste av alla. De regementen, som ännu stå lågt i hushållshänsende, borde hållas strängt efter. Det kan vara nog, att daglöjtnanten ålägges att äta med folket. Att tvinga alla officerare därtill skulle tjäna till intet; de måste få inrätta sitt liv efter behag. Kravet har naturligen framkommit i förargelse och begär att tillstuka de förment högfärdiga. Folket intar i själva verket helst sina måltider utan officerarnas sällskap. -- Göres portionen tillräcklig, bortfaller ju också en av anledningarna att önska en högre dagavlöning.

»Tjänstgöringens förhatlighet, disciplinen och tvånget; officerarnas ’anstötliga’ väsen.» I detta hänseende kan intet vinnas, med mindre än att ett pedagogiskt system på fosterländsk grund antages och göres till läroämne vid krigsskolorna samt genomdrives med stränghet i praktiken. Äldre officerare kunna icke tillägna sig detsamma fullständigt. Men de yngre böra uppfostras enligt detta och småningom införa ett bättre förhållande. Officerskursen måste därför förlängas och de unga officerarna komma mera mogna till sin uppgift. Detta
263
är det enda sättet att undanrödja alla obefogade och befogade klagomål mot tjänsten.

»Likställighet» kan aldrig bli rådande. Disciplinen får icke upplösas. Officeren måste hävda full myndighet, men han skall lära sig att göra det så, att det icke smärtar. I själva verket värderar folket ingalunda ett svagt och efterlåtet befäl. Ej heller ett befäl, som icke i sina vanor och sätt höjer sig över truppen. Truppen känner blott behov av att stå på god fot med, känna sig kamrat med och omhuldad av ett pampigt, högt stående befäl.»

För egen del vilja vi tillägga följande. När vår militäre meddelare här ovan säger, att matportionerna sannolikt »äro uträknade av någon tysk professor», så förstår man mycket väl, att missförhållanclen uppstått i detta avseende. Vårt svenska folks behov av föda får säkerligen icke mätas efter tysk måttstock. I Sverige är särskilt landsbygdens befolkning av gammalt van vid stora kvantiteter födoämnen, vilka i stället vanligen äro av mycket enkelt slag. Att här skall uppstå en konflikt med de tyska tabellerna är uppenbart, och efter all sannolikhet äro de anmärkningar berättigade, som Magnusson refererar i detta stycke.

En gren av militärväsendet, med vilken åtskilligt missnöje synes råda, är sjukvården. Det besannar sig troligen här, som på andra områden, att det näppeligen är en tillfredsställande anordning att mot ett tillfälligt arvode anställa läkare, skyldiga att lämna fri vård åt viss personal. Detta system synes mer och mer råka i misskredit. Huru olägenheterna skola avhjälpas å det militära området, kunna ju endast fackmän yttra sig om.

Nu förevarande ämnes vikt gör det till en tvingande nödvändighet att söka komma till en så grundlig föreställning som möjligt om den så alltför allmänt utbredda försvarsoviljan i vårt land. Flera omständigheter äro berörda i det föregående. Vi vilja här söka giva ytterligare ett par bidrag till det svåra ämnets behandling. Våra anmärkningar framställas helt naturligt utan större anspråk, men spörsmålens
264
upptagande i och för sig synes oss fullt berättigat genom den omfattande karaktären av vårt uppdrag.

För några år sedan yttrade överste krigsherren i en av Europas storstater, vid en inmönstring av nya rekryter: »Ni måste vara beredda att, om jag befaller, vända edra vapen mot fader och broder.» En dylik åskådning böra vi taga avstånd ifrån; det gives ingen statsmyndighet, som har rätt att fordra något sådant. Dylika uppfattningar utgöra reminiscenser från det antika, statsidealet, som, på grund av det månghundraåriga antika litteraturstudiet, lever kvar hos oss ännu såsom ett slags »reliktfauna» på det etiska området.

Av samma slag är också den så ofta uttalade satsen: »Det enskilda måste vika för det allmänna». I denna abstrakta och onyanserade formulering är satsen alls icke någon sanning. Väl har den enskilde i regeln, icke alltid, att underordna sina intressen under det allmänna, men där detta sker med rätta, innebär det icke endast att den enskilde giver vika, utan också att, just härigenom, hans egen personlighet kommer till sin verkliga rätt. Där icke detta sista är fallet, skall den enskilde icke underordna sig det allmänna.

På detta sätt måste man fasthålla, att i många fall de naturliga blodsbanden stå över samhällets fordringar. Och när staten funnit sig böra ordna sitt försvar under formen av den allmäna värnplikten, så har den med detsamma begränsat denna nya armés -- värnpliktsarméns -- uppgift till försvaret mot yttre fiender. Vill den med militärisk makt skydda sig mot inre motståndare, vilket naturligtvis i vissa fall är nödvändigt -- så måste den härför anlita sådana som frivilligt iklätt sig en dylik uppgift.

Personalen av den fast anställda armé, som vårt land ännu äger, borde alltså vid anställningen förbinda sig att tjänstgöra också såsom »polisarmé», där detta visar sig behövligt. Kunde denna polistjänst utsträckas även i någon mån i övrigt, veta vi, att vår landsbygd är alltför väl i behov av ett ökat skydd av detta slag.

Att disciplinens band äro nödvändiga för militärtjänsten, måste naturligtvis strängt fasthållas. Detta hindrar icke, att
265
uppfattningen av disciplinens väsen ännu i vissa delar kan vara något föråldrad. Dit hör, enligt vår mening, en åskådning om den rent mekaniska lydnadens betydelse för uppförandet på slagfältet, vilken man ännu kan få höra uttalas av miltäriskt sakkunniga.

Att gå emot döden, såsom en krigsman får göra, är, säger man, för den mänskliga naturen i och för sig så fruktansvärt, att det är möjligt endast för en trupp, hos vilken en långvarig övning gjort det till en rent omedveten, nästan mekanisk plikt att helt enkelt i varje ögonblick gå dit man befalles att gå.

Om ock någon sanning kan ligga häri, måste dess betydelse dock säkerligen i våra dagar vara mindre än förr, och denna betydelse minskas för varje dag, som leder till en högre utveckling av den personliga ansvarskänslan. Vi tro alltså, att våra militärer icke böra alltför mycket stanna vid ovannämnda uppfattning, utan söka göra sig reda för, huru efter hand en mera människovärdig grund skall uppnås, samt medvetet arbeta för en förvandling i denna riktning. Säkert skulle detta icke undgå att inverka gynnsamt på det människomaterial, av vilket våra dagars arméer bestå.

Det bjuder emot att rikta ett klander mot dem som frivilligt, fullgjort det tunga och i mycket så otacksamma värvet att under de senaste fyrtio åren arbeta för försvarskänslans ökande och stärkande hos vårt folk. Men när detta arbete tager former, som skada den egna saken, kan man dock icke undgå att söka fästa uppmärksamheten härå.

När en gång på 1880-talet en dylik försvarsrörelse uppstod, inleddes den med en broschyr, å vars titelblad följande motto var anbragt:

»Svenska armén! Ni ha ingen svensk armé. Ni ha vaktparaden, det är alltsammans!

Yttrande av en rysk militär.»

Ett dylikt sätt att föra agitationen har gjort omätlig skada, ja förorsakat en icke ringa del av den försvarsolust och den försvarsnihilism, som ännu hemsöka vårt land. Nu för tiden är väl tonen åtskilligt annorlunda, men uttryck av den gamla jargonen träffas dock icke så
266
sällan och verka alltjämt nedrivande på vad en ärligare och klokare taktik bygger upp. Här, såsom annars, är sanningen det bästa vapnet; varför icke peka på vad som brister men också erkänna det goda som numera är åstadkommet? Vad skall den allmänna opinionen till sist tro, när man får höra, att vi, trots en årlig utgift av 80 à 90 millioner kronor, skulle vara så gott som försvarslösa?

Det säges, att ett beundransvärt arbete under de senaste årtiondena är utfört av våra officerskårer, både till lands och sjöss, för vårt krigsväsens reformering, och detta vilja vi gärna tro. Att tacksamheten härför är obetydlig, är väl delvis intet annat än vad man i Sverige regeln kan vänta, men delvis beror det nog också på våra försvarsvänner själva, därför att de icke kunna avstå från gammalmodiga, okloka och opsykologiska metoder i agitationen.

I fråga om vårt krigsväsende må till slut sättas i fråga, om ej med fördel en skarpare gräns borde uppdragas mellan den civila och den militära förvaltningen. Till och med en utanförstående måste fråga sig, om t. ex. en överste vid ett svenskt regemente i våra dagar verkligen är mera en militär tjänsteman eller mera en civil. Att detta skulle vara till fördel för den militära utbildningen, synes oss så gott som otänkbart.

*

Frågan om den roll, som motviljan mot värnplikten spelar för emigrationen, är mycket svår att uppskatta till sin rätta omfattning. Allt efter sin olika syn på tingen giva också våra meddelare synnerligen växlande uttalanden i detta ämne. Att det han förhålla sig mycket olika i detta fall i olika delar av vårt land, är ganska sannolikt.

Såsom regel torde dock få sägas, att de äro rätt få, som utvandra endast och allenast för värnpliktens skull, och att detta egentligen inträffar i särskilt uppagiterade bygder. Huru mycket värnplikten betyder såsom en bidragande orsak till utvandringen, är däremot omöjligt att säga, men säkert är dess roll i detta fall icke ringa. En närmare belysning härav meddelas i Tab. 232 av Betänkandet och kommentaren därtill sid. 601. Av sagda och närmast föregående tabell framgår också försvarspliktens inverkan på den manliga emigrationens
267
åldersfördelning, i det att utvandringen allt mera koncentreras på det åldersår, som närmast föregår värnpliktens inträde.

Från denna sistnämnda synpunkt måste man hysa mycket stora betänkligheter mot det någon gång förebragta förslaget att framflytta inskrivningsåldern ett par eller tre levnadsår tidigare än den nuvarande. För så vitt härmed skulle förenas de nuvarande inskränkningarna i de värnpliktiges rätt till utvandring, skulle resultatet säkerligen bliva, att den stora emigrationsböljan flyttades från åldern 20 år till åldern 17 à 18 år, vilket för landets näringsliv skulle innebära en synnerligen olycklig förändring.


[1] Bilaga VIII.


The above contents can be inspected in scanned images:
257, 258, 259, 260, 261, 262, 263, 264, 265, 266, 267

Project Runeberg, Tue Jan 6 20:16:40 2004 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/utvfraga/39.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free