Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 —
»När man betraktar de många kullfallna, af
kyrkgångare nötta grafstenarna eller kyrkorna, som
störtat samman öfver sina grafvårdar, så kan lifvet
efter döden ännu förefalla en som ett andra lif,
därigenom att man tränger in i bilden, i inskriften
och fördjupar sig mera däri än i det riktiga lefvande
lifvet. Men också denna bild, denna andra tillvaro
utplånas förr eller senare. Tiden tar ut sin rätt
så väl öfver människor som minnesmärken.»
TREDJE KAPITLET.
Det är en så angenäm känsla att sysselsätta
sig med något, som man endast kan till hälften,
att ingen bör klandra dilettanten, om han befattar
sig med en konst, som han aldrig kan lära sig,
eller konstnären, om han har lust att gå ut öfver
gränserna af sin egen konst in på ett biedvid lig-
gande fält.
Med ett dylikt öfverseende betrakta vi arki-
tektens anstalter för att måla väggarna i kapellet.
Färgerna voro tillredda, måtten tagna, kartongerna
tecknade; han hade uppgifvit alla anspråk på egen
uppfinning och höll sig till sina konturteckningar,
i det han endast bemödade sig att så väl och smak-
fullt som möjligt fördela de sittande och sväfvande
figurerna.
Ställningarna voro resta, arbetet gick Iramat,
och då redan en del var färdigt, kunde han icke
ha något emot, att Charlotte och Ottilie kommo
för att taga det i beskådande. De liffulla ängla-
ansiktena, de fladdrande dräkterna på den blå
himmelsgrunden gladde ögat, medan den stilla from-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
