Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mat företeelsen, och uttalat sig om dess art; och nyligen
har han ånyo utvecklat sin syn på saken i den nya
upplagan av Den svenska versens teori (1932). Jag finner
det vara skäl att här i korthet antyda vad som enligt min
uppfattning skiljer oss åt. — Båda ha vi iakttagit att en
på grund av sin inre vikt emfatiskt framhävd stavelse
ingalunda i vers behöver stå i stark taktdel, utan att den kan
stå i sänkning, varvid den likväl bevarar sin naturliga
musikaliska högton. Sedan står det klart för mig, att både
trycket och längden därvid starkt reduceras, ofta ända till
trycklöshet och full korthet. Risberg menar likaledes, att
den emfatiska stavelsen, för att kunna duga som sänkning,
måste vara kort (eller åtminstone starkt förkortad),
men — utom i undantagsfall — samtidigt "naturligtvis"
försedd med starkt tryck. Detta påstående sammanhänger
med Risbergs mening att stavelsers tryck och kvantitet i
svenskan inte behöva gå hand i hand så normalt som
annars vanligen antages. Denna sista stora fråga kan inte
här tas upp. Det får vara nog att jag, gentemot de
iakttagelser — och i någon mån experiment med apparat —
som Risberg åberopar, ställer min likaledes på iakttagelser
(även såsom fonetiker) grundade uppfattning, att i
praktiken tryck och längd i nutida svenskt riksspråk verkligen
följas åt både vid ökning och reduktion, och detta även
hos emfatiska stavelser i vers. Visserligen förekommer det,
att t. ex. interjektionen Nå! utslungas med tryck och hög
ton men kort (Nå! det låter höra sig), men detta
representerar just ett icke-normalt fall, abnormt även vid
versläsning. Vi kunna åter stanna inför versen D u ensam
vågar skratta åt spektaklet, och jämföra dess läsning med
motsvarande prosaläsning. Vid den senare betona vi
kraftigt både du och en(sam), och vi låta du nästan bli en
tidskrävande "takt" för sig själv. Men om satsen skall fogas
in i ett jambiskt versschema, måste tidsavståndet mellan du
och en(sam) avsevärt reduceras. Språktakten förkortas.
Men själva stavelsen du behöver inte därför, vid den här
avsedda läsningen (se sid. 81), bli mycket förkortad,
nämligen icke mer än vad trycket samtidigt minskas.
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
