Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig och chikanera den här makalösa skönheten genom
att vara gnidig.
Och därmed stack jag handen i barmen och drog
ur sedelbunten fram en hundrarubelsvan och slängde
den på brickan. Och zigenerskan hon tog brickan på
den ena lilla handen och med den andra torkade hon mig
om munnen med en vit näsduk, och så kysste hon mig
helt lätt, nej, inte kysste mig ens, utan liksom bara
snuddade med sina läppar vid mina, men ändå var
det som om hon hade bestrukit dem med något gift,
och sen gick hon.
Hon gick och jag skulle ha blivit stående där jag
stod, men gamla zigenarn, Grusjas far, och så en annan
zigenare tog mig under armen och släpade fram mig
och satte ner mig på allra främsta raden, bredvid
poliskommissarien och de andra herrarna.
Jag hade ingen lust för det, måste jag bekänna. Jag
tyckte det kunde vara nog nu och ville gå min väg.
Men de trugade och envisades och ropade:
— Grusja! Grusja! Håll vår kära gäst kvar!
Och hon kom och... den lede vet hur hon bar sig
åt med ögonen, då hon tittade var det som om hon
släppt på mig någon sjuka, och så sa hon:
— Förnärma oss inte, stanna och var vår gäst.
— Vem skulle vilja förnärma dig? sa jag, och så
satte jag mig.
Återigen kysste hon mig, och återigen kändes det
som om hon rört vid mina läppar med en giftig pensel
och det gjorde ont ända in i hjärtat.
Och sen blev det dans och sång igen, och en annan
zigenerska kom med champagne. Hon såg också bra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
