Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den gamla damen omfamnade mig och yttrade:
»Mitt ärende är att trösta dig, Marta, och försöka
i din själ ingjuta kraft att med undergifvenhet bära
din pröfning... Huru bär du din börda, kära
väninna?»
»Du vet således redan allt?»
»Ingen i staden är okunnig därom... Stort
jubel är rådande öfverallt. Detta krig är i sanning
mycket populärt.»
»Jubel!... Är det möjligt, tant Maria?»
Ja visst, ja! Det är både möjligt och
verkligt, fastän jag inbillar mig, att man jublar mest
högljudt och mest uppriktigt i de hus och inom de
familjer, där man icke har bland sig någon man, hvilken
är pliktig att, som man uttrycker sig under dessa
entusiasmens dagar, »kläda blodig skjorta för
fosterlandet». Naturligtvis kunde jag tänka mig, att du,
käraste barn, skulle simma i ett haf af bedröfvelse,
och därför har jag ilat hit. Snart är din far här,
men han kommer icke för att trösta dig, utan för att
åt dig hembära sina hjärtliga lycksönskningar. Han
är... den token!... alldeles utom sig af glädje
däröfver, att det nu omsider bryter löst, ja, han anser
till och med, att detta är för Arno en lycklig tid och
lyckobringande förhållanden. Och han simmar i ett
haf af förtjusning och hänförelse därför, att det blifvit
Arnos lott att få draga ut i fält med de andra. I
själfva verket har han ju icke orätt. För en soldat
finnes ingenting i världen så fördelaktigt som krig. Nu
måste äfven du samla alla dina krafter och se saken
från denna upphöjda synpunkt... Du vet och
förstår väl, att plikten går framför allting annat...
Det måste ske...»
»Ja, du har rätt, kära tant! Det måste ske
det oundvikliga, det oföränderliga...»
»Det som Gud vill!» inföll tant Maria häftigt.
»Nåväl... det, som Gud vill, måste man bära
med tålamod, med mod och undergifvenhet.»
»Just så bör du tala och tänka, Marta lilla! Den
visa, allgoda, kärleksrika Försynen har ju i sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
