Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På mäster Gudmunds brygga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
båthusväggen erbjuda sig att tydas, men jag befinner
mig så dum framför dem. Om jag då bara kunde
afmåla dem.
-Men det har du gjort, sade Margit.
-Har jag?
-Ja, på det blad, där du målat Adam och Eva,
där de stå sorgsna och se tillbaka på det förlorade
Paradiset. Guldspjälarne i paradisstaketet har du målat så,
att de se ut som dessa: de slingra och fladdra.
- Signe dig Gud! sade mäster Gudmund. Jag ville,
att de skulle göra det, men själf har jag icke sett det.
Och härmed ha vi ju också en tydning på runorna,
hvilken behagar oss, eller huru, Svante? De äro hägringar
från eldspjälarne kring lustgården, från kerubens vaktande
lågor, som stänga oss ute och likväl vinka oss att
återvända. - Nu, Svante, lägga vi från bryggan, och om
Margit tycker som jag, ro vi först ett stycke rakt ut i
sjön, hvila där på årorna och se oss omkring; ty här är
förunderligt däjligt, och sedan fortsätta vi åt Sankt Görans
kapell.
Vättern var i dag så klar och stämde så in
himmelsfärgen, att, om icke en vindkåre då och då
dragit silfvergrått vattrade band öfver sjöns yta, och
om icke guldstänk blänkt kring jullens årblad, så kunde
en åskådare å stranden tyckt, att den hade sin väg i
luften.
Svante hade icke rott långt, då Margit, som var
hans lärjunge i strängaspel och kunde många visor, som
han diktat, förde händerna öfver harpan och sjöng i
takt med de svala, friska suckarne af vattnet framför
jullens bog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
