Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vita tystnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ma bägare för att visa hur det skulle gå till, och
när han behändigt fångade den igen, ropade han:
»Och paff! är du nere igen. Å, stora medicinmän!
Du går till Fort Yukon och jag till Arctic City —
tjugufem sovtider — långt snöre hela vägen. Och
jag tar fatt i snöret och säger: ’Hallå, Rutlr, god
dag.’ Och du säger: ’Ar det min käre man?’ och
jag säger: ’]aV och du säger: ’Kan inte baka gott
bröd, har inte mera soda.’ Och då säger jag: ’Se
efter i förrådsrummet under mjölet — adjö!’ Och
du ser efter och finner hela massor med soda. Och
hela tiden är du i Fort Yukon och jag i Arctic City.
Hej ho — stor medicinman!»
Ruth smålog så naivt åt sagan, att de bägge
männen brusto i skratt. En sammandrabbning
mellan hundarna gjorde ett hastigt slut på skildringen
av sagolandens under, och när de morrande
slagskämparna blivit skilda åt, hade Ruth gjort slädarna
klara och allt var färdigt för uppbrott.
»Hej! Hopp! Raska på nu!» Mason skötte sin
piska med van hand, och då hundarna gnällande
höggo i av alla krafter, bände han släden loss med
styrstången. Ruth följde efter med nästa spann,
och Malemute Kid, som hade hjälpt henne i gång,
bildade eftertruppen. Den starke grobianen, som var
i stånd att fälla en oxe till marken med ett enda slag,
kunde icke förmå sig att slå de stackars djuren, utan
kelade med dem så som en pådrivare sällan gör —
ja, han var nära att gråta över deras elände.
»Så, så — tag i nu, ni stackars ömfotade krakar!»
mumlade han efter flera gagnlösa försök att få slä-
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
