Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vita tystnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dödlighet — tidvattnets ständiga flöde, stormens
raseri, jordbävningens stötar och det långt
utdragna dånet av himmelens artilleri — men det mest
storartade och häpnadsväckande är den »vita
tystnadens» dödsliknande ro. All rörelse upphör,
himlen är klar och glänser som metall, den minsta
viskning förefaller som en händelse och människan
blir klenmodig och skrämd vid ljudet av sin egen:
röst. Den enda atomen som drager fram över en
livlös världs spöklika vidder darrar för sin egen
djärvhet — människan förstår att hennes liv är som
en masks, ingenting annat. Underliga tankar
uppstå självmant, och det gåtfulla i tillvaron strävar
att ge sig uttryck. Fruktan för döden, för Gud, för
universum, kommer över henne — hoppet om
uppståndelse och nytt liv, längtan efter odödlighet, den
fängslade andens fåfänga strävan — vid sådana
tillfällen, om någonsin, är människan allena med sin
Gud.
Dagen skred. Floden gjorde en stor bukt och
Mason ville ta en genväg över den smala landtungan.
Men hundarna ryggade tillbaka vid den höga
strandbanken. Ruth och Malemute Kid sköto på släden,
men djuren gledo tillbaka gång på gång. Så
gjordes en gemensam ansträngning. De stackars
djuren, som voro utmattade av svält, uppbjödo sina
sista krafter. Upp — upp — släden nådde upp
till strandbankens topp, men så svängde den
främste hunden häftigt av åt höger, de övriga följde
efter och stötte emot Masons snöskor. Resultatet
var bedrövligt. Mason kastades omkull, en av hund-
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
