Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vita tystnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ärna stupade och släden gled baklänges ner med dem
alla igen.
Klatsch! Piskan ven ursinnigt över hundarna, i
synnerhet över den som hade fallit.
»Låt bli det där, Mason», bad Malemute Kid.
»Det stackars kräket har inte långt kvar. Vänta, så
spänna vi för mina hundar också.»
Mason lät betänksamt piskan vila tills Malemute
Kid hade talat ut, sedan flög den långa snärten åter
ut med blixtens hastighet och snodde sig runt om
den skyldiges kropp. Carmen — ty det var hon —
kröp ihop i snön under ömklig jämmer och rullade
över åt ena sidan.
Det var ett tragiskt ögonblick, en ohygglig
episod under färden — en döende hund och två
kamrater upptända av vrede. Ruth såg bönfallande från
den ene till den andre. Men Malemute Kid lade band
på sig, ehuru det låg en hel värld av förebråelse
i hans blick, då han lutade sig ned över hunden och
skar av draglinorna. Icke ett ord uttalades. Spännet
fördubblades och svårigheterna övervunnos,
slädarna kommo åter i gång och den döende hunden
släpade sig med i eftertruppen. Så länge en hund
förmår kravla sig framåt blir den icke skjuten, utan
man ger den en sista chance — att få släpa sig med
in i lägret, om han kan, och möjligen bli räddad,
om man lyckas döda en älg.
Mason ångrade redan sin häftighet, men han var
för morsk att vilja be om ursäkt, och han strävade
framåt i spetsen för kavalkaden utan en aning om
att fara lurade i närheten. Flodbäddens rand var
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
