Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vita tystnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tätt beväxt med väldiga timmerträd, och mellan
dessa gick de resandes väg. Drygt femtio fot från
dem stod en väldig fura. Den hade stått där under
mansåldrar, och under mansåldrar hade ödet haft
sin särskilda avsikt med dess ändalykt kanske
även i fråga om Masons.
Han lutade sig ned för att snöra till remmen på
sin ena mockasin. Slädarna stannade och hundarna
lade sig ljudlöst ned i snön. Tystnaden var trolsk.
Icke en fläkt rörde sig i den rimklädda skogen.
Rymdens köld och stillhet hade isat naturens hjärta
och bragt dess darrande läppar till tystnad. Men
så drog en suck genom luften — de hörde den
egentligen icke så mycket, utan snarare kände den.
Det var som ett förebud till rörelse i all denna
orörlighet. Sedan spelade den väldiga furan, tyngd av
år och massor av snö, sin sista roll i livets tragedi.
Mason hörde det varnande braket och försökte rusa
upp, men i detsamma fick han det ’krossande
slaget över ena skuldran.
Plötslig fara och hastig död — hur ofta hade
icke Malemute Kid stått inför detta! Trädets barr
skälvde ännu, då han gav sina befallningar och
skyndade sig att gripa in. Indiankvinnan svimmade
ej, höjde ej sin röst till gagnlös jämmer, såsom
många av hennes vita systrar skulle ha gjort. På
Malemutes befallning kastade hon sig med hela sin
tyngd över ena ändan av en hastigt anskaffad
hävstång, varigenom trycket lättades. Medan hon
lyssnade till sin mans jämmer, angrep Malemute Kid
trädet med sin yxa. Stålet gav <en munter klang
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
