- Project Runeberg -  Vargens son. Skildringar från polartrakterna /
204

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En ny Odyssevs

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

läppar rörde sig. men det kom intet ljud. Så
pekade han på mig, för att Unga skulle förstå. Och
sedan låg han stilla i snön, mycket stilla, en lång
stund. Och ännu ligger han där i snön.

Jag sade icke ett ord, förrän jag hade lagat till
riporna. Då talade jag till henne på hennes eget
tungomål, som hon inte hade hört på många år.
Hon rätade upp sig — så här — och hennes ögon
voro vidöppna av förundran, och hon frågade vem
jag var, och var jag hade lärt det tungomålet.

’Jag är Naass’, svarade jag.

’Dir? sade hon. ’Du?’ Och hon kröp närmare,
så att hon kunde betrakta mig noga.

’Ja’, svarade jag. ’Jag är Naass, hövdingen på
Akatan, den siste av min släkt, så som du är den
sista av din.’

Och hon skrattade. Vid allt vad jag har
upplevat — vid alla de dåd jag har utfört — aldrig mer
vill jag höra ett sådant skratt! Min själ frös, där
jag satt i den vita tystnaden, ensam med döden och
med denna skrattande kvinna.

’Hör!’ sade jag, ty jag trodde att hon yrade. ’Ät
av maten och låt oss gå vidare. Det är lång väg
härifrån till Akatan.’

Men hon gömde sitt ansikte i hans gula man och
skrattade så, att det lät som om allt skulle störta
samman över oss. Jag hade trott, att hon skulle bli
överlycklig att få se mig och ivrig att uppliva
minnet från forna tider. Men detta tycktes mig vara
ett underligt sätt att yttra sin glädje.

’Kom!’ ropade jag och grep hennes hand. ’Vägen
är lång och mörk. Låt oss skynda!’

204

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:39:03 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vargensson/0208.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free