Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3:e avd. Vildmarkens gudar - I. Eldskapare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans vilda och okuvliga mor, som brukade slåss
med alla och döda dem och aldrig vara rädd för
någonting. Hon morrade ilsket, när hon kom. Hon
hade hört sin unges jämmer och kom för att rädda
honom.
Hon tog ett hopp in i ringen, och i sin moderliga
ångest och. stridslystnad var hon just ingen behaglig
syn. Hennes beskyddande ursinne var så mycket
mera behagligt för vargungen. Han uppgav ett
förnöjt litet skrik och tog ett hopp för att möta henne,
medan de underliga tvåbenta djuren ryggade tillbaka
flera steg. Varginnan ställde sig skyddande över
sin unge och vände sig mot männen med rest ragg och
ett doft morrande, som började långt nere i strupen.
Hennes uppsyn var vild och hotande och morrningen
var så ilsken att huden låg i rynkor från spetsen av
nosen och ända upp till ögonen.
Så gick ett utrop över en indians läppar. ”Kiche!”
utbrast han. Och hans ton uttryckte överraskning.
Vargungen kände, att hans mor ryckte till vid ljudet.
”Kiche!” utropade mannen om igen. Den gången
lät hans röst skarp och befallande.
Och vargungen såg sin moder varghonan, den
hittills alltid så oförskräckta, huka sig ned så att hennes
buk nästan vidrörde marken och gnällande vifta med
svansen till fredstecken. Han kunde omöjligt förstå
det. Han var stel av häpnad. Han kände återigen
den djupa vördnaden för människan. Hans första
instinkt hade varit riktig. Modern bekräftade det.
Även hon var människodjuren underdånig.
Mannen, som hade talat, kom fram till henne. Han
lade sin hand på hennes huvud, och hon sänkte det
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
