- Project Runeberg -  Varghunden /
163

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3:e avd. Vildmarkens gudar - VI. Hungersnöden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sig icke det ringaste om att de skrattade med och åt
varandra, blott de icke skrattade åt honom. Men i
samma ögonblick han såg sig vara föremål för deras
skratt, råkade han i det ohyggligaste raseri.
Allvarlig, värdig och dyster som han var, kunde ett skratt
väcka ett rent av löjligt ursinne hos honom. Det
retade och upprörde honom så att han i timtal kunde
rasa som en demon. Och ve den hund som i sådana
stunder kom honom för nära. Han kände för väl
till lagen för att låta sin ilska gå ut över Grå Bävern.
Grå Bayern hade en käpp och en guds förstånd till
sitt skydd. Men hundarna hade ingenting annat att
ta sin tillflykt till än de stora vidderna, och till dem
flydde de också så snart Vitkäft uppenbarade sig,
retad till vanvett genom skratt.

Under det tredje året av Vitkäfts liv blev det stor
hungersnöd bland Mackenzie-indianerna. Fisket hadr
slagit fel under sommaren. Och när vintern kom,
hade deras vanliga jaktbyte slagit in på andra vägar
än det brukade följa. Älgar voro sällsynta, harar
funnos nästan icke alls. Rovdjur som levde av jakt
måste förgås; berövade sitt vanliga uppehälle och
försvagade genom hunger överföllo de varandra, dödade
och åto upp varandra. Endast de starka kunde
behålla livet. Vitkäfts gudar levde också av jakt. De
gamla och svaga dogo av hunger. Och det var
jämmer och klagan i byn, där kvinnor och barn måste vara
utan föda, därför att det lilla som fanns måste tjäna
till att uppehålla livet på de magra och hålögda
jägarna, som genomströvade skogarna, fåfängt
spanande efter villebråd.

Till så stor nöd voro gudarna bragta att de åto det

163

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:54:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varghunden/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free