Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1899 - Diktarne och politiken, af Emil Linders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t. ex. den italienske skalden Cavalotti.
Dessutom hyllar man allt mera åsikten
»konsten för konstens skull» och i
enlighet därmed drager man sig liknöjdt
bort från dagstriderna och spelet om
ledningen af staternas öden.
Äro då värkligen diktame så litet
skapade för att uppträda som politier
och är denna de yngsta diktames
förnäma ringaktning för politiken värkligen
berättigad ?
För det första! Hvarför skulle ej en
diktare kunna vara politiker? Är han
för god för politiken eller den för
honom? Helt säkert ej! Men, säges det,
han har ingen blick för de värkliga
förhållandena, han är alltid mer eller
mindre »känslomänniska» och är ej i
stånd att ta hänsyn till det eller det.
Jag förstår, hvarpå man syftar, men
jag förstår ej, hvarför icke politiken,
som har användning både för
affärs-människor och hvardagsmänniskor,
också skulle kunna använda
»känslomänniskor». Hvarför skulle diktaren vara
helt och hållet hänvisad till sina böcker,
när han hade något att säga sina
medborgare ?
En annan sak vore, om man sade
att diktaren ej passar för politiken,
därför att den i hög grad fordrar af sin
man, att han skall vara »en i ledet».
Och diktaren är aldrig partiman i
politisk mening; han kan följa ett partis
fana under många år, men en dag
bryter han dock med de sina. Politiken
vill ha »allt eller intet», men diktaren
vill pruta; han vill vara på samma gång
jakobin och rojalist eller utilist i ett
och troende i ett annat; allt saker, som
politiken ej kan tillåta.
För något år sedan fanns det i ett
visst land några politiker, hvilka för ett
ögonblick fått ögonen öppna för den
allts forsumpning, som den nuvarande
politiken i flera afseenden åstadkommer;
de uttalade den meningen att man
måste gifva politiken personligheter. Den
tanken var värd bättre öde än att
af-färdas med några vackra fraser; var
det något fel vid den, så var det
möjligen det felet, att den var för sann;
den kunde ej föranleda till någon
diskussion, som kunde föra den ut i
lif-vet och gifva den hem i sinnen.
Men samme politiker, som nyss fört
personlighetens talan, skulle kanske
ringaktande ryckt på axlame och format
sina läppar till ett bistert leende, om
man sagt honom att diktaren den och
den borde sitta vid hans sida i
riksförsamlingen. Det var nämligen ej på
män, hvilka äro personligheter på det
sätt, som diktarne äro det, politikern
tänkt.
Och likväl! Hvem kan vara ärlig
och ändock påstå att t. ex. Zolas
modiga gärning ej varit ett slag för
rättvisan och sanningen?
En hastig blick på referaten,
exempelvis öfver våra svenska
riksdagssam-manträden, skall snart öfvertyga hvar
och en om, att de materiella intressena
där hafva ofantligt mycket flera
målsmän, än de andliga. Någon diktare
bland massan af rättrogna ämbetsmän
och sparsamma landtmän skulle ge oss
några röster, som utan biafsikter förde
vår kulturs talan.
Hvarför äro våra politiska möten
vanligen så litet besökta? Helt enkelt
därför, att de många ej älska vare sig torra
predikningar eller färglösa statistiska
framställningar! Diktame ha alltid
något att säga de öfriga medborgarne,
äfven när det gäller politik; hvarför
skulle det ej kunna ske från
talaretri-bunen på ett folkmöte, som därigenom
säkert skulle få flera gånger så många
åhörare.
Den gamle tänkaren profeterar, att
en ny, bättre tidsålder skall gry, då
konungarne bli diktare och diktame
konungar. Om vi ej kunna göra våra
diktare till konungar, så låtom oss dock
göra dem till politiker!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
