Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund - Fjärde boken. Månskensöfverraskningen. Fjortonde kapitlet (Forts.) - Femtonde kaptilet. »Den första kyssen, den sista kyssen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjärta är uppfyldt af fruktan, som
ytterligare ökas vid ankomsten till
Hemus.
Giggen ligger framfor dem och
Pin-nock hviskar hest: »Den där göken är
den enda jag fick. De slogos som
djäflar därborta. Kulorna hveno
omkring båten, som den där främlingens
kläder utvisa.» Och han pekar på
Ortiz, som med drypande kläder mäter
det hvita däcket på Hermes.
Till dem rusar mannen fram och
säger: Senor Grayson, jag gjorde hvad
jag kunde för att rädda honom, men
han nedsköts af vakten, hvars kulor,
som ni kan se, skadat mina egna
kläder.» Och han visar märken efter
gevärskulorna, af hvilka en gått igenom
hatten och en annan slitit af
ärmslaget på hans rock på samma gång som
lätt sårat armen.
»Fången nummer 93 var således
värkligen Howard Temple?» säger hans
vän och kompanjon rysande.
»Utom allt tvifvel», svarar spanioren.
»Jag höll hans hand på stranden, då
de sköto på oss och sträckte honom
till marken. Senor Temple är
otvifvel-aktigt död. Jag skulle medtagit hans
lik till er, men måste kasta mig i
vattnet och simma för att rädda mitt
eget.»
»Då, vid himmeln!» mumlar
Grayson, »satte den stackars gossen till
lifvet för att rädda min styfdotters
socker. Jag borde aldrig ha skickat
ut honom på denna fördömda resa!»
Och han mäter däcket med tårar i
ögonen och med ett mycket blekt,
upp-skakadt och skräckslaget ansikte.
Men Ortiz, som hör Blanches
vansinniga skrik nedifrån hennes hytt,
ropar plötsligt: *Dios mio! Hvad
betyda dessa skrik?»
»Min dotter har fått solsting. Hon
yrar», hviskar bankiren; därpå ropar
han till kaptenen: »Upp med seglen!
Tag henne härifrån, håll rak kurs på
första hamn i Förenta staterna, där
jag kan få en läkare att följa med
oss till New-York!»
Miss Morales, som oroligt kommit
på däck och hört sin systers fästmans
öde, har tårar på kinderna, och
tidningsmannen hviskar, just som seglen
hissas: »Ni har fullkomligt förtroende
till sefior Ortiz!»
»Fullkomligt! Tänk huru högsinnadt
han vågade sitt eget lif för att rädda
stackars Howard Temple», genmäler
flickan med entusiastisk glöd i tonen.
»Se, hans ögon äro fulla af tårar nu,
då han lyssnar till min stackars yrande
syster.»
Ty spanioren, som råkat få höra
några af den vansinnigas ord därnere,
vrider händerna och snyftar för sig
själf: Mi queridal Santissimal Har
jag mördat den kvinna jag älskar?
Ack, maldito, olycklige Ortiz!»
FEMTONDE KAPITLET.
»DEN FÖRSTA KYSSEN, DEN SISTA KYSSEN.►
Två minuter efter det Dennisons
båt lämnat stranden med den halft
vanmäktiga miss Grayson, kommer
Mendoza arg nedrusande för backen
och letar bland palmerna och kaktus-
buskame efter den förrymde slafven.
Härutinnan biträddes han af tre
beväpnade soldater från fortet, hvilka
han uppenbarligen förmått följa sig på
denna expedition. Det började bli
mörkt därnere i aftonens skuggor, kastade
från den höga klippan. Kaktusväxtema
med sina hvassa taggar afhålla de
spanska soldaterna.
» Caramba! Det var besynnerligt, att
jag inte kan få rätt på den slyngel^.
Jag hörde bestämdt hans röst härnere.
Sätt efter honom Gil, Rincon, Pepé!
Grip min förrymde slaf, så får ni en
silfverpeso !» ropar Mendoza, stannande
för att tända en cigarrett.
Sålunda inspirerar han de spanska
soldaterna, som synbarligen äro vana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
