Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Tänk bara på alla lögner, som
berättats om S:t Bemhards-hundama
under de senaste hundra årenl Folk
tror verkligen, att en S:t
Bemhards-hund, då en snöstorm inträffar, går
omkring med en filt, en butelj whisky,
en spritlampa, en låda tändstickor, lite
senapsplåster och ett fotbad, allt
fast-surradt vid ryggen. Då han träffar
på en förfrusen resande, sätter han sig
ned, berättar man oss, och tänder sin
spritlampa, blandar till lite varm whisky
och häller den i munnen på den
resande, hvarpå han ger honom ett
fotbad, anbringar senapsplåster på
fotsulorna, frotterar honom och sveper in
honom i filten, kastar honom sedan
på ryggen och bär honom till klostret,
där munkarne lägga honom till sängs
och läsa böner öfver honom, tills han
känner sig stark nog att lägga lite
penningar i kollektbössan och fortsätta
sin resa. Jag har nu varit i S:t
Bernhards kloster. Jag begaf mig dit just
för att få se en af dessa hundar och
personligen taga reda på, hvad de
duga till. Det fanns omkring fyrtio
stycken hundar, men det enda de
gjorde var att sitta och skälla på
månen natten i ända, medan munkarne
slungade bönböcker och träsandaler på
dem genom fönstren. Jag önskade se
någon resande, som räddats af dem
ur snödrifvoma, men munkarne sade
att tilloppet af resande hade betydligt
aftagit på senare åren; emellertid,
till-lade de, om jag ville gå och lägga
mig i en snödrifva en mil eller par
från klostret, så skulle de se till hvad
som kunde göras. Jag ämnade inte
riskera giltigheten af min lifassurans
genom någon sådan dårskap, hvarför
jag måste resa utan att ha fått se
någon hundbragd utföras. Emellertid fick
jag se tillräckligt däraf lite senare för
att öfvertyga mig, att S:t
Bernhardhun-den är nära nog den största hundtok,
som någonsin imponerat på godtroget
folk.
Munkarne hade en hel fålla full med
äkta S:t Bernhard-valpar, och jag köpte
en sådan. Jag skäms för att säga,
huru mycket jag betalade för den.
Jag vore frestad att leja en
militäråsna för att sparka Aiig hvar gång jag
tänker därpå. Jag tog valpen med
mig till staterna — jag bodife den,
tiden i New Berlinopolisville, i staten
Iowa, och uppfostrade honom lika
sorgfälligt, som hade det varit min egen
son. Han växte upp till en stor,
rödhårig hund — en af de största jag
någonsin sett. Och jag kan inte säga,
att munkarne lurade mig i fråga om
rasen. Naturligtvis var det endast en
lyckträff, att han inte råkade vara en
pudel eller en svart och brun terrier.
Faktum är, att ingen människa eller
munk någonsin vet, hvad en af dessa
S:t Bemhardsvalpar af fullblod komma
att bli, när de växa upp. Han är i
stånd att bli hvad som helst inom
hundbranschen, alltifrån en gul byracka
ända upp till en sibirisk blodhund.
Jag kände en person, som köpte en
S:t Bernhardsvalp af en af de
heligaste af’hela munksamlingen, och denne
valp växte upp till en röd räf. Men
ni känner allesamman detta S:t
Bernhards val plotteri, hvarför jag icke vill
upptaga tiden med att utbreda mig
däröfver.
Munkam e sade mig, att valpen
icke behöfde minsta dressyr. Hans
instinkt var så underbar, att så fort
han fick se skymten af snö på
marken, så skulle han rusa i väg för att
rädda resande. »Lassa bara på honom
filtar och andra saker», sade munken,
»och skicka ut honom i snön, så skall
han rädda resande utan uppehåll.»
Hunden var nära ett år gammal,
innan jag fick tillfälle att pröfva hans
förmåga, men en dag i november fingo
vi en ordentlig snöstorm och när
snöandet upphörde, låg snön minst två
fot djup på slät mark, för att nu inte
tala om drifvorna.
Efter frukosten band jag en flaska
whisky om halsen på hunden, surrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
