Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
få den att gå. Slutligen var dock allt
färdigt, ingenting återstod, ingenting
var glömdt.
Ellen gick af och an i den stora
våningen. Hon var alldeles ensam i
hela huset; tjänarne hade hon skickat
bort.
Det var som om hon hela tiden
endast fruktat detta ögonblick och all
hennes sträfvan gått ut på att
framflytta det så långt som möjligt.
Men nu var det inne och därmed
oron, tviflet, själfförebråelsema och
ångern. Om blott Gerhard kunnat vara
hos henne, så skulle hon icke ha varit
rädd och icke tvekat!
Men nu — det var många timmar
än, innan de skulle mötas, och hvad
kunde icke inträffa innan dess? Hon
gjorde sig alla möjliga och omöjliga
föreställningar om uppstående hinder
och mötande svårigheter, dock ytterst
i syfte att hålla andra än farligare
tankar på afstånd. Ty mer än något
annat fruktade hon i den stunden sig själf.
Fåfängt! Där kommo de rusande
öfver henne, tankarna, vilda,
triumferande öfver sin makt.
Hon skälfde af ångest.
Hvad stod hon icke i begrepp att
göra? Lämna hem och man för att
följa en annan ut i världen till okända
öden!
Blixtsnabbt framträdde för hennes
värksamma fantasi den uttydning
människorna skulle gifva åt hennes
handlingssätt och de domar de skulle fälla.
Hon såg »societeten» samlad, som
hon sett den mången gång förr. Hon
såg damerna med betecknande gester
och afsky och förakt i anletsdragen
uttrycka sin sedliga harm och fromma
fasa och hon såg herrarna rycka på
axlarna och småskratta. Och det var
om henne man talade, alltid om henne.
Åh, nu kunde hon höra dem också!
— Rymma, tänk, rymma i hemlighet
med en kringflackande målare!
Ellen pressade händerna mot
tinningarna, hon var nära att skrika högt.
För väl tionde gången gick hon fram
till fönstret för att se ned på gatan,
om ingenting märkvärdigt skulle inträffa.
Men gatan låg där lika grå och tyst
och ödslig som alltid. Hon öppnade
fönstret, böjde sig ut och lät blicken
glida utefter husraderna. Där sträckte
de sig utmed hvarandra, hus vid hus,
fönster vid fönster, glimmande i
kvälls-dunklet. Och trångt var det mellan
husen, tätt inpå hvarandra stodo de
och fönster såg in i fönster. Trång
och mörk var hela staden, likt lifvet
där-inom, utan aning om horisont och vidd.
Ellen drog djupt efter andan. Hon
saknade luft. Det föreföll henne, som
om den motsatta husraden var stadd
i rörelse emot henne; den kom
närmare och närmare, den prässade den
tunga stenmassan mot hennes bröst och
hotade att kväfva henne. Hon drog
hastigt igen fönstret.
Inom henne uppstod en obetvinglig
afsky för den staden, den gatan, de
husen, hela det lif hon lefvat i denna
omgifning. Lif — det hade inte
varit något lifl Till hvarje pris i världen
ville hon komma bort därifrån, ut till
sol och luft, innan det blef för sent!
Det steg som ett jubel i hennes själ
— nu stod dörren öppen, och friheten
lockade 1 Ångesten vek, och hon kände
sig lugn och lycklig.
Hon slog sig ned i en fåtölj och
gjorde det bekvämt åt sig — så såg
hon på klockan. Åh, inte mer än tio I
Hvad tiden gick förfärande långsamt!
En — två — nära tre timmar, innan
• hon skulle träffa honom! Hon stirrade
rakt framför sig och kände, hur oron
på nytt slog sina klor i hennes
skälf-vande själ.
Då hörde hon alldeles tydligt ordet:
äktenskapsbryterska. Hon rusade upp
och såg sig vildt omkring.
Åh, det var ju ingenting annat än
hennes egen tanke!
Hon satte sig ned igen och lutade
hufvudet i händerna, vaggande fram
och tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
