Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de med en underlig känsla af välbehag,
huru hon flyttades längre och längre
ned. Och på en gång stod det klart
för henne allt det som mannen
förgäf-ves grubblat öfver — Nu visste hon
den — tanken, meningen, som hafvet
gömde. Förbarmande! Förbarmande
— frid var det, som vågorna kommo
med, när människorna och lifvet
nekade det. Och människorna var det,
som sade — dom! Det var ekot af
deras hårda röster, som fått den
stackars döde att gråta — — —
Åh tänk, att hon skulle få veta allt
detta till slut! . . . Hon slöt ögonen och
knäppte ihop de magra, blåhvita
händerna öfver bröstet. Nu sjöng det
rundtomkring henne — kom! kom! — och
när de stora vågorna, hvitskummande
sjönko tillbaka för att gifva plats åt
andra, som i oräknelig rad kommo efter,
låg stranden där ute på skäret öde och
död. Ej ett lefvande väsen syntes utom
två svärtor, som sträckte söderut — till
hafs.
Hafvet är barmhärtigt.
FRUKTAN.
Af HECTOR MALOT.
Från franskan af S. L—r.
TVet tjänar ingenting till att resonera,
när det är fråga om fruktan,
säger Blanchon, och däri har han
obestridligen rätt. Hvar människa besitter
nog sin svaga punkt i detta fall, och
hvad som är rama vanvettet för den
ene kan för en annan vara den
naturligaste sak i världen. Somliga kunna
icke lida åsynen af ett skarpslipadt
vapen, andra åter falla i förfäran för en
nyss afdragen hud, och hvad mig själf
beträffar, så måste jag bekänna, att jag
hyser formlig fasa för alla djur med
»kallt blod», till och med för så
oskyldiga varelser som — grodor. Om jag
t. ex. är ute och går på landet, låt
oss säga på en kal och vidsträckt
ängsmark, där jag redan långt bortifrån
upptäcker ett kärr, och följaktligen den
plötsliga öfverraskningens förskräckelse
är utesluten — när jag så nalkas och
några grodor, uppskrämda genom
ljudet af mina steg, med ett par skutt
taga sin tillflykt ned i det stillastående
vattnet, ja, då är det jag som från
hufvud till fot känner en ilning lik-
nande verkan af en elektrisk stöt. . .
Måhända kan detta tjäna till förklaring
på, hvarföre ett äfventyr, som jag
nyligen hade i Antwerpen, till den grad
uppskakade mig, att jag ännu erfar en
invärtes darrning, när jag fattar pennan
för att uppteckna detsamma.
Jag vistades för någon tid sedan i
nämnda stad i ändamål att — för
andra gången — kopiera Quintin
Messys’ berömda triptyk, Kristi begrafning.
Visserligen äro t. ex. Rubens’ båda
arbeten Nedtagandet från korset och
Marias himmelsfärd oupphunna verk;
men i Antwerpens museum är dock
Messys Kristi begrafning af en helt
annan och kraftigare verkan än
Rubens s. k. Le Christ a la faille
där-sammanstädes — likasom Masaccios
fresker i Capella Brancacci synas mig
stå högre än Rafaels loggier.
Men det var icke om de gamle
mä-starne jag skulle tala, utan om mitt
äfventyr. En dag hade jag arbetat på
min kopia ända till sista stund, då
museet skulle stängas, och jag erfor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
