Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
praktisk afsikt därmed: jag tror
nämligen, att den misstämning och brist
på sympati, som jag ofta funnit hos
landsortspressen både mot
författarvärlden och stockholmspubliciteten, ej
sällan har sin orsak i den utmanande
och högdragna ton, som någon gång
användes, icke egentligen mot
dagspressens män, men mot
författarbegåf-ningar af blygsammare mått. Mycket
möjligt är det, att just det excelsior,
hvarom nyss talades, kan härtill vara
motivet. Men det har ofta händt och
kommer ofta att hända, att stora
be-gåfningar sitta fastlåsta vid de löpande
göromålens hvarjehanda som
pressträ-lar, »negrer», inom en redaktionslokal,
bundna vid ett ganska otacksamt
arbete, som hindrar dem att någonsin
få färdig »boken», som kanske hägrat
i deras drömmar och det lilla bo, till
hvilket kanske också deras fantasi
vallfärdar som till ett förlofvadt land —
och då, är det icke då mänskligt, att
en viss animositet rotar sig i deras själ,
om de tycka sig märka en ringaktning
af deras arbete blott därför, att det
enligt sakens natur är ett arbete för
stunden? Om de också känna någonting
af den stolthet, som maktkänslan är
ägnad att ingifva, förlåter jag dem —-
det är inför pressens domarbord, som
dock dag efter dag lifvets företeelser
bedömas, och fastän anonym
åklagare och domare, är pressens tjänare
en inflytelserik herre, om han för sin
penna med elegansen hos en god
fäk-tare. För diktaren finnas utan tvifvel
andra förutsättningar: han har rätt att
vara en specialist på sina stämningar,
en »særling», men han har ingen rätt
till afgudadyrkan, och ej så litet af
hans säregenhet tillhör äfven den kvicke
kåsören eller den skarpsinnige
politikern. Äfven infall och genialitet, som
blott ha stundens och dagens räckvidd
och basera sig på flyktiga
dagsförbål-landen, äro tillkomna som frukter
af en inspiration af guds nåde. Det
är alldeles säkert, att litteraturens
folkdräkt, när den sitter väl, är lika
vacker som litteraturens frackkostym.
Att sträfva att åstadkomma ett
soli-daritetsförhållande, en samhörighetens
underström mellan arbetarne ur olika
pennans fack, hör till en af vår tids
uppgifter. Endast under förutsättning
af en sådan broderskaps- och
förbunds-känsla kan man undgå splittringens
naturliga följder, allmänhetens tal om
litterär ensidighet, kulturöfvermod,
kotteriväsen och yrkesafund.
FADERSGLÄDJE.
Skiss af E. WALTER HULPHERS.
Jag har gått som i en stor hvit dröm
och jag drömmer än fast med öppna
ögon. Jag ser hennes ögon, då jag
sluter mina, stora, djupa och längst
inne ser jag mig själf. Jag sitter där
så vacker och ung och stolt, inte alls
som jag går och står här i lefvande
lifvet. Och därför . . . jag vet nog att
det är en smula egenkärlek med i
spelet, men jag älskar henne dubbelt
därigenom — om det nu är möjligt.
Huru starkt har inte intimiteten
bundit henne vid mig och mig vid henne?
Då hon som nu är ute och går har
jag ingen frid, ingen ro. Så snart det
går i en dörr, känner jag hvarje nerv
dallra och hjärtat nästan stanna i
bäf-vande väntan. Och då jag själf är ute
är det med henne på samma sätt, hon
har sagt mig det. Lycka, glädje! Det
är sol både ute och innan.
Hvad jag måtte vara själfvisk, då
jag för min egen glädje kan glömma
så! Farbror Erik, min gode, präktige
välgörare och hennes far har ju knappt
fått kransarne vissnade på sin graf.
Djupt ligger han nu i mullen och
sof-ver tryggt och godt. Jag glömmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
