Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lindfors. »Jag har inte den äran att
höra till hans samtida, och traditionen
kan ju ha gått förlorad hos ättlingar
i tionde led.»
»Man skall aldrig misskänna sig själf,
herr kandidat», sade hon och skrattade
—: det gjorde hon ofta, när hon såg
den blifvande filosofie doktorn och hans
kära böcker. Han hade vanligtvis en
bok i handen, och en morgon kom
hon rakt fram till lusthuset, där han
satt och läste, och lade en
nyutsprun-gen ros öfver den gamla volymen.
»Pressa henne», nickade hon, »då
hålla rosor sig länge. När ni blir
gammal, kan ni se på det här
bokmärket och tänka på er ungdom.
Que tievipo tan feliz, no?*
Han stod tyst. Det inträffade icke
sällan, då han befann sig ansikte mot
ansikte med Nederländernas vackraste
kvinna, och de där små spanska
meningarna gjorde honom galen med sina
blänkande uddar af spe.
»Jag kunde kanske få dig att tiga»,
tänkte han. »Ta de här händerna och
hålla dem så fast som i ett skrufstäd,
Mercedes.»
Hon hade sträckt ut sina smala
hvita fingrar och pekade på trycket:
»Det där är kanske lika intressant om
femtio år härefter, och det är ju inte
omöjligt att solen skiner och träden
stå gröna då som nu — det är bara
det att någonting annat förändras. Om
jag hade att välja mellan de två
tingen, ungdom och visdom, så skulle
jag ... Ja, vet ni hvad jag skulle
göra ?»
Det kom intet svar och hon slog
leende upp sitt parasoll: »Jag tog det
ena först och det andra sedan. Bägge
delarne alltså, bägge delarna, men i
tur och ordning. I tur och ordning
senor.»
Där han stod inne i lusthuset, såg
kandidaten fru Musschenbroek försvinna
nedåt trädgårdsgången. Det var
frukostdags och han kunde mycket väl
gjort henne sällskap. Egentligen tala-
des de sällan vid, men om han tog
vara på sina fördelar, kunde han
kanske bli en annan Jansen med den lilla
skillnaden att —-
I det han vandrade fram mot
bygg-ningen, stack han rosen i knapphålet
på sitt rockuppslag, och då han steg
in i matsalen, fick han se Vårås’ vackra
gäst föra den lilla papperssolfjädern
till sina läppar. Hon log och hade
sällan visat sig så älskvärd som den
morgonen, men eljest var stämningen
icke så glad som vanligt. Hennes
styfdotter måste resa sig från bordet;
hon mådde icke väl, och Mercedes
talade om antipyrin och kina och lät
flytta kuddar och hvilstol ut på
verandan.
Det blef en varm dag, men ingen
kunde sköta dem, som ledo af följderna
efter malarian som hon, och fram emot
aftonen var Martha så mycket bättre
att hon kunde höra kandidaten läsa
högt . . . Det var några dikter af en
ung fransk poet, hvars namn var henne
okändt, och hon lyssnade med sitt
underligt aflägsna uttryck.
»Hvad jag älskar hos era diktare,»
begynte hon, »är att luften liksom är
genomskinligare än hos andra. Det
är en stillhet bakom stillheten, som
— ja det kan låta egendomligt — som
kommer mig att tänka på Österlandet.
Österländingen har också något af
detta. Du ser — ytterligheterna —».
Han svarade icke, han smålog. Hon
kallade honom stundom du och sade
det så stilla med sin tankfulla röst.
»Naturligtvis ... På samma gång
är det ju så olika,» fortfor hon. »Här
uppe finns det somliga som få ord för
det ljusaste ljusa i en längtan.»
»Ja», svarade han efter ett par
minuter. »Det är ju en sida af dikten,
inte den enda. Man är ju ändå
människa, inte en abstraktion, eller hurr»
Öfver hennes ansikte for en
skuggning, men inne i hans ljusblå ögon
tindrade något, som gjort dem mycket
klara den dagen, och då han lämnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
