Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fåfänge dagdrömmaren, som log
förnöjd åt sig själf. Han var den
orkeslöse, som koketterade med sin
oförmåga. Han var den degenererade,
som skröt med att redan hans
förfäder för honom förlorat
illusionerna. Han var den svage, som
stoltse-rade med sin svaghet såsom ett
rasmärke och såsom ett märke på hans
undantagsställning. Han var
dekadenten.
Den fåfänga ungdomen fann sin idol.
De, som trädde in i litteraturen som
i ett förnämt och vackert lustslott, funno
sin gud att ära.
Publiken fann det excentriska i hans
framträdande i hemlighet löjligt, som
den gör med all excentricitet, men
imponerades så småningom däraf — som
den också alltid gör. Blott de allra
dummaste i Norden vågade tala om att
de funno honom för tokig. Endast sådana
som humoristen från Vexiö vågade
förklara, att han var en apa, som måste
inge hvarje nordisk kvinna ett
oemotståndligt äckel.
Men åren gingo, och snart var det
nya ej längre nytt. Det bisarra i Herman
Bangs personlighet hade man vant sig
vid, och det kunde ej längre fängsla.
Nya förlustelser vinkade, och
gycklaren från i går glömdes. Den stora
hopen tänkte: hvarför längre bry sig
om denne skådespelare, när Thespis’
kärra redan anländt full med nya
lustiga och underhållande historier! De
intelligenta, hvilka tyckt sig märka, att
skådespelaren allt för vänligt lett mot
publiken, tänkte: hvad ha vi med honom!
Han har älskat humbugen, och
humbugen har älskat honom. Den slungar
honom nu. Hans öde är rättvist.
Herman Bang skref emellertid bok
efter bok, men med hvarje blef det
blott tystare omkring honom. Själfva
hans namn fick inom kort något
gengångaraktigt öfver sig, och snart kom
han att stå utanför allt. »Publiken hade
vaknat, och den förlät aldrig mannen.
Han skref långt talangfullare saker än
den gången, men utanför lifvet fortfar
han att stå.»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
