Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
saa fik han bliden Bör
og sejlede fra Danmark
og fra de danske Mör.
Fagre Ord
fryde mangt et Hjerte.
Fagre Ord
har forvolt mig Smerte.
Fagre ord.
Det är tyst. Fin och smärt
afteck-nar sig mor som en skugga. När
skuggan tiger kan man höra det stora
uret.
Fagre Ord
fryde mangt et Hjerte
Fagre Ord
har forvoldt mig Smerte.
Fagre Ord.
En dörrklinka lyftes försiktigt där
utifrån. Det är jungfrurna som vilja
höra. Rundt omkring ljuset i
mässings-staken på köksbordet lyssna de»
medan »frun sjunger».
Rättaren smyger in. Träskorna har
han försiktigt ställt ifrån sig, och han
lutar sig till stolpen vid
vattenspan-nen.
— Barn.
— Ja, mor.
— Sjung med.
Mor höjer rösten, slår litet fastare an
de darrande tangenterna och sjunger
åter:
Härlig är jorden,
präktig är Guds himmel
skön är själens pilgrimsgång.
Litet rädda för mörkret trefva sig
barnens röster fram genom skumrasket,
anförda af moderns:
Genom de fagra riken på jorden
gå vi till paradis med sång.
Ute i köket sitta jungfrurna ännu
stilla kring det brinnande ljuset.
Karl-Marie torkar bort en tår med
afvigsidan af sin brunbarkade hand:
— Den sången — säger hon —
vill frun höra när hon en gång skall dö.
Allt är tyst. Endast det stora uret
vid dörren talar.
Så säger en af gossarne sakta borta
från sitt hörn:
— Mor, sjung igen den där sången,
som jag inte förstår.
Mors skugga tiger ännu. Så tona
åter — men mera svagt — de
harp-liknande tangenterna.
Tell me the tales
that to me were so dear,
long long ago
long long ago.
Barndomsdagar, jag vill kalla er
tillbaka —- ömma tider utan skuld och
då hjärtat icke for vill. Skonsamma
dagar då tårarna icke brände.
Barndomsdagar, då mor lefde.
Jag minns en dag vi plockade
björnbär — mor, vi barn och Tine från
skolan.
Det var så många bär, och
ran-korna voro så vackra.
Vi kröpo ned i diken och sprungo
längs gärdesgårdar.
Vi barn hängde oss fast i rankorna
och skreko. Nedsmorda voro vi i
synen, så vi liknade Lars smeds ungar,
— Titta på pojken, titta på pojken
— ropade mor.
Men Tine hade fått tag i en väldig,
af dunkla bär fullsatt ranka, och
hastigt kastade hon den omkring axlarne
på mor:
— Ack, vackra varelse — sade
hon . . .
Mor stod på fältet, med rankan
nedhängande på bröstet. Hög mot den
lysande himlen.
Barndomsdagar, jag vill kalla er
tillbaka. —
Klangen i sidor som dessa är af en
vacker och gripande melankoli. Man
ser för sig en poet, som genom lifvets
smuts och stormar bevarat sin själs
bländande hvithet och sitt hjärtas hvita
och stilla drömmar. Eländet och
gråheten i hans eget lif svinner bort för
honom, och med en vacker och vemo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
