Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1904 - Sången om lyckan, af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÅNGEN OM LYCKAN.
Se nu buga ax i solen
som en böljegång af gull.
Unga skördemän, som skolen
bärga, bärgen ladan full.
Jag har väntat, jag har vaktat,
bättre tider eftertraktat
och fått bara halm och sten.
Isvind, dödvind, vind från polen
sopade min åker ren.
På min ensamväg i natten
såg jag vinterns första fjun,
och jag hörde dån af vatten
som en domedagsbasun.
Det var kallt och bladen föllo.
Inga gamla löften höllo,
och jag sade till mig: man,
du blir grå inunder hatten,
rädda hvad som räddas kan.
Sök dig hem och härd och kvinna
och en arm att vandra vid.
Jag har sökt mig hem och kvinna,
kanske är det ännu tid.
Allt det nya som kan skimra
i en blick, när drömmar timra
sina slott af morgonrödt,
är en läkedom att finna
för en sargad själ och trött.
Och en dag när solen skiner
på förgyllda fält som nu,
nalkas hon med amoriner
till eskort, mitt hjärtas fru.
Det blir ljust i alla rummen.
Blås på rutan, storm, och brummen,
regn och hagel, jag har lä
och för lifvets sneda miner
bästa trösten i mitt knä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
