Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1904 - Valja. Af Leonid Andrejev. Öfvers. för Varia från ryskan af Ottar Stare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432
VARIA
stackars kvinnan», som de alltid
kallade henne, började intressera honom,
och då han erinrade sig andra stackars
kvinnor, dem han läst om i böcker,
erfor han för henne en känsla af
medlidande och skygg ömhet. Han
föreställde sig, att hon satt ensam
någonstans i en mörk kammare, ängslades
och grät alltjämt, grät som den där
gången hon inte brydde sig om att
lyssna till hans dåliga skildring af
kungasonen Bob...
Det befanns emellertid att tre
domare kunde annat än stadfästa ett utslag
af tre likadana domare:
appellations-domstolen upphäfde kretsdomstolens
beslut, och tillerkände barnet åt hans
köttsliga moder. Senaten fastställde
domen utan att göra afseende vid
motpartens besvär.
Då kvinnan kom för att hämta Välja,
fanns Grigorij Aristarchovitj ej längre
i sitt hem. Han var hos Talonskij,
låg i dennes sängkammare, och hans
kala röda hjässa var det enda som
kunde urskiljas i det hvita hafvet af
kuddar. Nastasia Filippovna lämnade
ej sitt rum utan kammarjungfrun
fick därifrån föra ut Välja, som redan
var resfärdig. Han var iklädd en
liten pälsrock samt höga galoscher,
hvilka tyngde hans fötter, så att han
blott med möda kunde gå. Under den
lilla fårskinnsmössan framtittade ett
blekt ansikte med lugn, allvarlig blick.
Under ena armen höll Välja boken,
där berättelsen om den stackars
sjöjungfrun stod.
Den högresta, magra kvinnan
tryckte hans ansikte mot sin nötta
klädeskappa och gaf till en snyftning.
»Hvad du har vuxit, Välja lilla! En
kan ju knappt känna igen dig»,
försökte hon att anslå en glädtig ton.
Men Välja satte tyst mössan, som åkt
på sned, tillrätta igen och riktade tvärt
mot sin vana blicken ej mot ögonen
på henne, som hädanefter skulle vara
hans mor, utan mot hennes mun. Den
var stor men hade vackra, små tän-
der. Vecken på hvardera sidan om
den funnos kvar på samma plats, där
Välja förr sett dem, men hade blifvit
ännu djupare.
»Är du ledsen på mig?» frågade
modern, men Välja besvarade ej frågan
utan sade:
»Kom nu, så gå vi.»
»Lilla, lilla Välja!» hördes
etthjärt-slitande rop från Nastasia Filippovnas
rum. Nu syntes hon på tröskeln med
ögonen rödsvullna af gråt och störtade
med en förtviflad åtbörd fram till
gossen, kastade sig på knä bredvid
honom och blef liggande orörlig med
hufvudet lutadt mot hans axel. Blott
örhängenas diamanter gnistrade och
dallrade.
»Kom Välja!» sade den högväxta
kvinnan sträft och faitade honom vid
handen. »Vi ha inte vår plats bland
folk, som låtit din mamma utstå
sådana marter — sådana marter.»
I hennes hesa stämma hördes hat,
och hon kände stark lust att sparka
till kvinnan, som låg på knä bredvid
henne.
»Ni, hjärtlösa människor, som gladt
er åt att beröfva en stackare hennes
sista barn», hväste hon ilsket och drog
Välja med sig. »Kom! Bli inte du
likadan som far din, som öfvergaf
mig.»
»Var rädd om honom!» tiggde
Nastasia Filippovna.
Åkarsläden gled mjukt öfver gatans
ojämnheter och förde ljudlöst Välja
bort från det tysta huset med dess
besynnerliga växter och hemlighetsfulla
sagovärld, ändlös, bottenlös som
hafvet själft, från dess dunkla fönster,
mot hvars rutor trädgrenarna vänligt
skrapade. Snart gick huset förloradt
bland massan af andra hus, som alla
voro så lika hvarandra som
bokstäf-verna i Valjas böcker, och försvann
för alltid från hans ögon.
Det föreföll honom, som om de
färdats på en flod, hvars stränder
utmärktes utaf de lysande linierna af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
