Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1904 - Gina Ranjicic — zigenarskaldinnan. Några drag ur ett äfventyrligt lif. Af Sigurd P. Sigurdh - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GINA RANJICIC — ZIGENARSKALDINNAN 465
rättslig väg hemforslad till sin
hemort i Serbien. Den i början
omnämnde konsulatstjänstemannen, som med
intresse forskat efter Ginas historia,
utlöste rättegångsprotokollen, likasom
han äfven efter Ginas död af hennes
släktingar köpte hennes
efterlämnade, handskrifna dikter, hvilka alltid
komma att äga stort värde inom
zige-narlitteraturen.
Detta var slutet på Gina Ranjicics
så sagoliknande lif. »Det var slut.
Jag hade spelat ut min roll och måste
återvända dit, hvarifrån jag kommit»,
sade hon en gång till dr Wlislocki och
två stora tårar rullade utför hennes
förgrämda kinder.
Gina Ranjicic fick ro i någon okänd
torfva i Slavonien den 17 maj 1891.
Glädjens strängar slog »Zigenarnes
skaldinna» aldrig an. Världssmärta
och oro, eviga förhoppningar och
ständiga missräkningar, lidelsefull,
förtärande glöd i alla nyanser och så ett
rått uppvaknande till verkligheten —
allt detta tonar ur hennes dikter.
Nästan i alla hennes sånger ljuder ett
smärtans skri ur hennes vilda,
lidelsefulla hjärta, hvilket håller tillbaka
längtan efter den befriande döden, hvilket
ännu vill lida mera, tåla mera — för
att få älska mera.
Hennes språk är — säger dr
Wlislocki — af oanad kraft, ehuru hon
skrifvet en blandning af serbisk och
turkisk zigenardialekt, hennes rim falla
otvunget och rena, hennes bilder,
uttryck och vändningar visa ingenting
manieradt — om ock man öfverallt
märker spår af tyska litteraturens
inflytande.
Bruten till själ och kropp skildes
hon från lifvet, efter att i 20 år hafva
left hos sina stamförvandter i största
nöd och elände. En gammal,
förgrämd och tyst kvinna, har man
utburit henne till det fredliga, smärtfria
hviloställe, som ingen känner utom
fältets blommor och vinden, som
sveper öfver den ihopsjunkna grafkullen,
som gömmer Gina, »zigenarnes
skaldinna», äfven hon en af »sångens
drottningar, hvilkas purpurmantlar äro
färgade i deras eget hjärteblod, hvilkas
lagerkransar ej förmå dölja
törnekronan, som trycker sina taggar i bleka,
af grämelse fårade pannor».
Hennes minne lefver dock hos
några — hos alla dem, som intressera
sig för zigenarfolket och dess seder,
språk och lif — — och på senaste
Skansens vårfest har grefvinnan Aina
Mannerheim sjungit en af Ginas
vemodiga sånger, ur hvilken jag tillåter
mig citera:
>>Hvad jag sökte, fann jag aldrig
därföre jag lida måst’.» — —
Vandrings oro — vandrings ve!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
