Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1904 - Höstluft. Af Sven Lidman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
582
VÄRJA
inne i salongen stod hans kusin
framför stora väggspegeln, kiknande af
skratt, när hon mötte sin egen
tjuf-pojksystra blick.
»Stackars gosse, jag var väl inte för
elak mofen — men såna där små
herrar behöfver så väl tuktas till. Det
är minsann så många små dumma
flickebarn, som skämmer bort dem i alla
fall.» —
Hon hvisslade muntert, och
skrattdyningarna gingo länge högt i
hennes inre. —
Men — hon måste ju in i
matsalen för att se efter om allt var färdigt
— Johan talte minsann inget dröjsmål
med middagen. —
Där var allt klart och hon satte sig
för att vänta vid bordet. — Det var
inte lönt att klä om sig, inom fem
minuter kunde hennes herre och man
vara här.
Småleende hörde hon stegen i
korridoren — med ett fast tag öppnades
dörren. — Majoren vid generalstaben
Otto Johan Ramsvärd. —
Mörk jackkostym, högknäppt väst
med röda liljor. — Benad, medellängd,
satt och kraftig figur. — Gul hy, svarta
mustascher öfver en smula hängande
läppar, skarpa, kyliga ögon med en
smula elakhet uti. —
Handlingssäker, målmedveten, med
en okuflig och vinterkall tankes
isför-akt för känslostormar och spekulativ
filosofi. —
Han hälsade i dörren med en knapp
bugning, kysste så hennes hand, och
hon klappade honom kamratligt på
axeln.
Sonen Åke kom in — smoking —
hvit väst — och man satte sig vid det
stora bordet, där den bländande
Alme-dahlsduken lyste som ett väldigt isfält
under det elektriska ljusets skarpa,
blåhvita glans. —
Man och hustru midt emot — dolda
för hvarandra af den väldiga
jardiniä-ren. —
Efter några ord om Karin Ehren-
roos förlofning med den nye spanske
militärattachén blef tystnaden allmän.
Fru Britten försjönk i en lugn och
dåsig drömstämning.
Hon såg ännu med en lätt naggande
afund och obestämd längtan det bleka
flickebarnet från promenaden med de
stora och blå barnaögonen stirrande
ut i skymningen. —
När hon själf var liten, då hade
hennes ideal gått ut på att få vara en
ponny och stå och stampa i en spilta och
mumsa hafre och sockerbitar. —
Några år senare hade det blifvit en ryttare
och när hon sjuttonårig såg löjtnant
Johan Ramsvärd på en stubbsvansad
häst taga gärdsgårdar som vore det
smådiken — då hade hon förstått att
det var den rätte.
Adertonårig var hon gift — och
nittonårig — moder.
Så hade mannen kommit in i
generalstaben och hon blifvit en utmärkt
värdinna och husmor under deras
äktenskap.
Och hon hade alls ej kännt sig
åsidosatt och förorättad för att Johan
alltid varit upptagen af sitt arbete.
Det var så skönt att hafva eget rum
och få vara sig själf — att slippa
någon, som alltid skulle »karda» på en
och »slaska mule» med en, som vore
man någon favorithäst. — Ja, fy då
— hon hade deras första äktenskapsår
kännt ett fullkomligt fysiskt
illamående af alla smekningar och kyssar. —
Kärleken hade hon då egentligen
aldrig förstått sig på, men Johan hade
i alla fall varit en präktig man, lugn
och säker, karaktärsfast och redig. —
Hon ville ge honom en tacksam
blick, men där sutto far och son i en
allvarlig dispyt om kakhiuniformer och
ljusblått, om Skjutskolan och Svea
gardes erfarenheter. —
Åke skulle ju in som volontär nästa
år. —
Deras ansikten lyste gula som
pergament i det skarpa ljuset, löjligt
lill-gamla i sina afmätta rörelser. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
