Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1904 - Kolerafarsoten i Vadstena 1834. Af —ts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
646
VARI A
Man hade många hedrande drag af
själförsakelse inom staden, flera
grymheter till skamm och evig vanära för
människoslägtet, såsom t. ex. den på
egendomen Qvistberg strax utanför
bosatte storspelaren Ahrengrens
o-mensklighet mot sina underhafvande,
då af 40 personers befolkning 22
afledo, de flesta af vanskötsel.
Huru hastigt sjukdomen i början
dödade, var någonting otroligt. Så
sågs t. ex. bleckslagaren Berg, en stor
och stark karl, frisk kl. 11 på f. m.,
och kl. 8 samma dag på aftonen
rullade den hemska likvagnen bort med
hans döda lekamen.
Denna dag råkade jag den älskliga
öfverstinnan Reuterswärd frisk och
rask, andra dagen lade jag blommor
på hennes kista, hvilken jemte flera
andra sedan gårdagsaftonen ej hunnit
att komma ned i jorden.
Jag mötte en dag på middagen min
gamle kamrat, öfverstelöjtnant Braun,
hvarvid han tog mig i hand och sade:
— Nu, käre bror, går jag
hem för att lägga mig att
dö !
Mot aftonen samma dag, när jag
kom in till honom, hade man redan,
enligt den gamle krigarens anordning,
dragit på honom hvita handskar och
ullstrumpor, som gingo tämligen högt
öfver knäet, och den svarta, ohyflade
likkistan stod på ett par stolar några
steg från sängen. Gubbens
glansar-tade blick var fäst på densamma, men
han var ännu ej död.
Man hade således varit bra
omtänksam!
Men att den gamle ej kom i kistan,
förr än han var död, därför vågar jag
ansvara!
Innan detta ohyggliga ämne af slutas
må det tillåtas att för sista gången
citera den intressante
memoarförfattaren, när han skildrar några
tragiskt-komiska scener.
»Jag var uppe hos salig borgmästare
Sandahl, då en hel hop folk kom upp-
rusande till honom. De voro
personer, hvilka han hade utsett till
likbärare och sjukskötare o. s. v.
Helt uppskrämda af detta
»förtroende», sade de »sina lif vara lika
dyrbara som herrskapernas och
herrarnes» och att de helt simpelt ej åtogo
sig denna befattning.
Sandahl framkallade härvid genast
stadstjänaren Björkegren, en liten
pålitlig karl, sägande: »gå efter
pro-fossen!» Denne var en f. d. sergeant
vid Södra skånska infanteriet, vid
namn Nilsson, hvilken sedermera,
1842, blef halshuggen för begånget
rån. Då denne nu trädde in
anbefal-des han att genast afstraffa de
tredskande med ris och spö efter
omständigheterna. D. v. s. borgmästaren
utsatte huru stark portion däraf, hvar
och en skulle få.
Hrr Nilsson, Björkegren, åtföljda af
patrasket, vandrade nu ur rummet för
att utdela och erhålla spö och ris.
Jag frågade nu t. f. borgmästaren
med oro, om han rent af blifvit tokig.
Han svarade helt lugnt:
— Åh, var inte rädd du, de
taga ej spö.
De voro emellertid ej komna utför
trappan förrän f. d. gardisten Froste
återkom med sitt och de öfrigas
med-gifvande.
Andra scenen var, när sjukdomen
var i aftagande och en del af detta
patrask skulle afskedas. Ibland dessa
senare befann sig den s. k. » S t a m
m-kalle», som åberopade sina meriter:
»att han ej borde afskedas
framför de andra, ty om han
ingenting just för öfrigt
gjort, hade han åtminstone
läst »Fader vår», då de
andra likbärarn e hade kalkat
liken.»
Tredje scenen var slutligen, när
koleran hade upphört och hela den
återstående skaran skulle afskedas.
Froste tackade nu borgmästaren uti
ett rörande tal för all hans godhet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
