Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1906 - Demaskerad. Roman af Headon Hill. Bemyndigad öfversättning för Varia - Kap. XXII. (Forts.) - Kap. XXIII. Skriket i östra flygeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag har fått två guinéer af honom de
senaste fjorton dagarne för rakt
ingenting. Han var förfärligt upprörd öfver
att den där stalldrängen varit så dum
att uppskjuta sitt meddelande till hans
högvördighet Tressinghams nackdel,
och önskade i sitt hjärtas godhet att
vi skulle låta den stackars idioten slippa
undan.
— Ja, herrn är ofantligt generös,
mcdgaf Lomax. Jag gör allt bäst i
att gå till Longclerc Castle och
meddela honom det där, ty om miss
Bas-sett kan hittas, är då han så klok
att jag slår vad om att han finner
henne. Det är inte sannolikt att den
där tjufskytten gör någon skada, sedan
han ställt till spektaklet. Han har nog
gifvit sig i väg ut ur skogen i den
tanken att någon af vaktarne skulle
komma.
— Nå väl, då går jag tillbaka öfver
fältet samma väg jag kom, sade
konstapeln. Så löjligt att vi skulle klå
på hvarandra så där endast för ett
obetydligt misstag, men jag hoppas
att ni inte är ond. Ni skulle kunna
tala om för er herre att jag genast
var redo att lämna er mitt bistånd.
— Var lugn, Squarey, det skall ej
blifva till er skada.
Ljud nerifrån underrättade Rattray
om att det så egendomligt inledda
mötet nått sitt slut. Polismannen
hördes krypa genom häcken ut på
öppna fältet, men skogvaktaren stod
kvar under trädet minst ett par
minuter.
Därpå blossade en tändsticka upp,
och Rattray sträckte hals och tittade
ned mellan grenarna i ett försök att
få se mannens ansikte, då han tände
sin pipa. Detta var dock långt ifrån
att lyckas, fastän han såg en flyktig
skymt af en lång, rak näsa och ett
svart, lockigt hår, som i tjocka massor
omgaf en hög, hvälfd panna.
Men hvad som gjorde djupaste
intrycket på den osynlige iakttagaren,
var ett litet kacklande skratt, som und-
slapp skogvaktaren, då han aflägsnade
sig från platsen — dock icke i
riktning mot the Castle utan mot själfva
hjärtat af skogen.
KAP. XXIII.
Skriket i östra flygeln.
Rattray lyssnade till de bortdöende
fotstegen af den man, som konstapeln
benämt Lomax, men fann snart att
han ännu inte var kvitt karlen. En
stund bortåt underrättade honom
vissa ljud från småskogen om att
Lomax letade efter den rubbade
ståltråden och lade tillbaka
allarm-geväret på sin plats, så att en hel
kvart förflöt, innan det förnyade ljudet
af fotsteg och den därpå följande
tystnaden antydde att Rattray tryggt skulle
kunna stiga ned från sin tillflykt i
trädet.
Han visste att det skulle tjäna till
intet att fullfölja sin ursprungliga
af-sikt att exploatera trakten kring
skog-vaktarstugan den natten, emedan hvarje
försök att tränga längre in i skogen
skulle förorsaka ett upprepande af
bullret. Men han fastställde så nära
som det var möjligt i mörkret,
platsen, hvarest han träffat ståltråden, så
att han, om han beslöte sig för att
komma åter vid dagsljus, skulle kunna
hoppa öfver den eller skära af den.
Sedan han därpå märkt trädet, i
hvilket han suttit gömd, aflägsnade han
sig därifrån och kröp genom häcken
ut på fältet.
Då han gjorde detta, slog klockan
elfva i den aflägsna bykyrkan.
Hvarför hade månne Lomax för
konstapeln uttalat sin afsikt att gå till
slottet för att berätta att Winnie
saknades och därpå helt lugnt gått
tillbaka till sitt läger i skogen?
Detta var den fråga, som med envis
ihärdighet gnagde på Rattrays hjärna,
och som han omöjligt kunde besvara
tillfredsställande. Och mannens skratt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
