Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Avonlea upplever en skandal.
mina nya grannar. Fru Lynde är en älsklig människa, inte sant?
Så vänlig och rar.
När Anne gick hem i den milda juniskymningen, följde fru
Harrison henne över ängarna, där eldflugorna nu tände sina ly-
sande små lampor.
— Jag kan väl tro, sade fru Harrison förtroligt, att James A.
har berättat vår historia för er?
- Ja.
— Då behöver jag inte göra det, för James A. är mycket
rättänkande och säger bara vad som är sant. Felet var långtifrån
bara hans. Det förstår jag nu. Jag hade inte varit en timme
hos mina släktingar, förrän jag önskade, att jag inte haft så
bråttom, men jag ville heller inte ta första steget. Jag förstår nu,
att jag hade för stora fordringar på en karl . . . Och det var en-
faldigt av mig att fästa mig vid hans slarviga tal. Det gör in-
genting, om en karl syndar mot grammatikan, när han talar, bara
han drar till huset och inte går och snusar i skafferiet för att ta
reda på, hur mycket socker det gått åt på en vecka . . . Jag kän-
ner, att James A. och jag ska bli riktigt lyckliga nu. Om jag
bara visste, vem det var, som satte in den där tidningsnotisen,
skulle jag riktigt tacka honom.
Anne höll sin mun, och fru Harrison fick aldrig veta, att hennes
tacksamhetskänslor verkligen nått fram till föremålet. Anne kände
sig riktigt förbluffad över att de enfaldiga »notiserna» haft så långt-
gående verkningar. De hade försonat en äkta man med sin hustru
och förvärvat stort och välgrundat rykte åt en förut ringaktad
väderleksprofet.
Fru Lynde satt inne i Grönkullas kök. Hon hade berättat
hela historien för Marilla.
— Nå, vad tycker du om fru Harrison? frågade hon Anne.
— Mycket bra. Hon förefaller riktigt trevlig och rar.
— Jaha, det är just vad hon är, sade fru Rachel med känsla
och övertygelse. — Och jag sa’ alldeles nyss till Marilla: vet du
vad, sa’ jag, jag tycker att vi för hennes skull böra allesamman
överse med herr Harrisons svagheter och försöka laga så, att hon
känner sig hemmastadd . . . Nej, nu måste jag hem igen. Tho-
mas har nog längtat efter mig. Jag kan komma ut en smula nu
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
