Gustaf Vasa ett 400-års-minne / 514 (1896) Author: Otto Sjögren Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myntväsendet och varuprisen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som knappast utgjordes af mer än stämpel, städ och
hammare, vållade nämligen svårighet att i hast tillverka större
massor af det runda myntet. Då det nu under dessa krigsår,
efter föregående myntbrist, blef nödvändigt att på en gång
skaffa fram mynt i större mängd, torde man för bekvämlighets
skull hafva valt den fyrkantiga klippingsformen, hvilken
möjliggjorde en lätt och snabb tillverkning medelst klippning från
utvalsade tenar. Man ville åtminstone ej erkänna dessa
klippingar som sämre mynt än det runda markstycket, och
i räkenskaperna sammanföras de med detta, såsom myntade
efter samma myntfot. Att myntet ej slogs fullgodt, berodde
icke heller på pänningebrist, utan på faran af det goda
myntets nedsmältande
eller bortförande.

Myntmästare vid sitt arbete.

Då myntmästaren
i Åbo tog sig för
att slå bättre mynt,
fick därför
ståthållaren på Åbo slott,
Hans Thomasson,
ett bannebref. »Du
hafver», skref
konungen, »slagit för
fett före och tagit
mera till kettils, än
som behöfves, af det som mest kostar. Du borde veta, att
man alltid har bättre råd till kål än till fläsk; och som för
mycket fläsk i kålen gör honom osund för dem, som honom
äta skola, så bekommer ock det feta mynt, som nu blifver
slaget, oss och riket föga väl, emedan det flux blifver
nedsmält af guldsmederna».

Uppsikten öfver myntverket hörde till kammarens
åliggande; den uppdrogs särskildt åt kammarråden Per Brahe,
Henrik Horn, Botvid Larsson och Lars »organista».
Myntmästaren, som arbetade »uppå stocken, där han skrädar och
myntar», var fortfarande vanligen en tysk man. Under
konungens sista lefnadsår förfärdigade järnsnidaren Ulrik
myntstämplarne, och Kasper Dierichsson förestod myntsmedjan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>