Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stimmade vaksamhet och drogo derifrån, sjungande klagosånger och
hotande med härad. På sådant sätt utöda de vilda hvarandra och deras
leder glesna med hvarje år.
Första bekantskapen med Eskimåerna gjordes genom upptäckten af
Grönland, och kort efter, sedan denna stora ö blifvit en dansk besittning
och derifrån koloniserats, infördes äfven kristendomen, och från
missionärer, som tid efter annan begifva sig dit och äro väl hemmastadda i
Eskimåernas språk och deras olika dialekter, härleder sig hela vår
kännedom om detta egendomliga folk.
De bo i ett land och under inflytande af ett klimat, hvarom vi i
det föregående erhållit något begrepp. De kunna knappt hemta någon
näring från växtriket, på sin höjd kan man anföra skedörten som ett
slags medikament, icke såsom någon närande planta. Rotväxter, frukter
och säd påträffas endast i de små trädgårdarne hos koloniens
missionärer: en regelinessig odling af grönsaker och sädesslag vore der alldeles
omöjlig, icke derföre att landet är beläget inom polarkretsen, utan
der-före att det ligger i Amerika eller dess närhet, hvarest temperaturen är
mycket lägre, än under samma breddgrad i Europa.
Eskimåerna äro följaktligen uteslutande hänvisade att lefvaafkött,
men detta oaktadt är deras land likväl ytterst sparsamt utrustadt äfven
med djurverldens alster. Renen på Grönland, detta djur och bisamoxen
äfvensom elgen på Amerikas fastland och de derintill gränsande öarne,
äro icke talrika nog för att lemna näring åt Eskimåerna, ehuru dessa
för närvarande utgöra knappt mer än 30,000: polarbjörnen är en alltför
farlig fiende för att just uppsökas, och bidrager icke heller att föröka
deras tillgång på villebråd, utan tvärtom, såsom ett ganska farligt rofdjur,
utöder eller bortskrämmer han mycket vildt.
Häraf följer att Eskimåerna visserligen äro inskränkta till animalisk
föda, men egentligen till sjödjur, och att förskaffa sig dessa är det
stackars folkets enda mål och sträfvande.
Hurudant det haf är, hvilket de skola afvinna detta byte, veta vi
redan; och på detta fruktansvärda, af stormar upprörda, med i drift varande
isklippor besådda haf begifver sig Eskimåen på jagt i en båt af
skälskinn, som han snörer och binder fast vid sig med remmar om höfterna, för
att fullkomligt skydda nedre delen af sin kropp emot vattnet. Med denna
bräckliga, lätt krossade farkost, som synes utgöra en del af hans kropp,
plöjer han vågorna, angriper han sjölejon och hvalrossar, ja till och med
jordens största djur, hvalfisken, och besegrar dem endast med pilar och
båge af fiskben och spjut mod spetsar af flskarnes ryggkotor, hvilka
visserligen gifva blott lätta sår, men som hafva otaliga hullingar, så att de
icke åter lossna ur såret, och derjemte förhindra djurets flykt medelst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
