Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mod spjutet; misslyckades det, är angriparen förlorad, men vanligtvis är
han så kallblodig och söker på sitt vapen, att han blir segrare, hvilket
är så mycket mer förunderligt, som björnen för honom alltid är ett
föremål för vidskepelse, en slags demon. Derföre anses också en sådan
gerning såsom en högst vigtig tilldragelse och vittnar om stort hjeltemod.
Hela menigheten eller, rättare sagdt, hela familjen från patriarken ända
ner till sonsönerna och deras afkomlingar, icke sällan utgörande 40
personer, uppstämmer en jubelsång och prisar jägarens skicklighet och kraft;
man ställer sig omkring björnen och tackar honom derföre, att han så
godvilligt låtit döda sig, och lofvar att aldrig undandraga honom sin
vänskap och ömhet, utan hysa samma känslor äfven för hans barn och
barnbarn, naturligtvis på det sätt, att man ju förr dess heldre dödar och
uppäter dem, ty björnkött anses för deras största läckerhet.
De festligheter, som man anställer i anledning af björnens dödande,
vara, allt efter familjens antal, tre till tio dagar, d. v. s. så länge till
dess djuret är förtärdt. Den ren, som släpat detsamma hem, spännes
under ett helt års tid icke för någon släda. De hundar, som åtföljt sin
herre och inringat björnen, erhålla ett halsband af läder, om möjligt
röd-färgadt; jägaren sjelf smyckar sig med en orden. Följande årsmarknad
köper han nemlignn en björn af tenn, utaf samma slag och storlek som
de tennsoldater, hvilka barn begagna som leksaker. Detta tecken bär
han på mössan med lika mycken stolthet, som riddaren sitt kors eller
sin stjerna på bröstet.
Lapparne hänga med oöfvervinnerlig kärlek fast vid sitt ouppodlade
land, huru styfmoderligt det också behandlar och sörjer för dem. Detta
är ett faktum, som bekräftas öfverallt, der naturförhållandena visa sig
mindre gynnsamma emot menniskorna. Ju lyckligare ett land är
utru-stadt, desto mindre kärlek hysa dess innevånare för detsamma. Man
förvånas öfver den lätthet, med hvilken Tyskar, Fransmän, Engelsmän
vända sitt fädernesland ryggen, och man finner deremot, att ju fattigare
ett land är, ju mindre det har att bjuda sina barn, desto större kärlek
hysa de till detsamma — de förra äro den rike mannens bortskämda
barn, dessa sednare den fattiges anspråkslösa afkomma.
Det land, hvarom vi talat, har dock äfven sin skönhot, till och med
sina under.
Betraktar man den vida norden från Norge, från hafssidan, så
finner man att landet är djupt utskuret på ett högst underbart sätt.
Haf-vet skär in i de ofantliga klippmassorna, gripande omkring sig med
långsträckta armar. Vattnet är i dessa vikar så klart, så blått, så
genomskinligt och dock så lugnt, att man deri kan skönja spegelbilden af de
klippor, som kanta hafsarmarne, och på samma gång se klippornas fort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
