Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Print (PDF) - On this page / på denna sida - skymningen föll snabbt i Kamwarlu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bära endast hans tyngd. Det hela blev till en kusligt
snabb påminnelse om vanskligheten i alltsammans,
risken av att slappna av och tro att det svåraste
var över. Företaget hade fortfarande knappt börjat.
Glöm det inte!
Fönstret var, när man kom nära inpå det, inte längre
en liten fyrkant, utan manshögt, infattat i en nisch
så djup att man kunde stå i den. Men han skulle i så
fall vara klart synlig mot skyn ifall någon därinne
skulle råka kasta en blick utåt.
Nedan fönsternischen fanns ingenting att stå på eller
ta spjärn emot. Slottsfasaden stupade tjugofem meter
rakt ner.
Han vände sig om och spejade bort mot bergen, som
mörkare än natten tornade upp sig mot stjärnhimlen.
Än syntes inga tecken att månen var i annalkande,
men det var den. Den steg obevekligt, fast osynlig,
därbortom. Och från det ögonblick då det första
ljusskimret visade sig över bergskammen, hade han
endast ett par minuter innan dess sken skulle flöda
över slottet, den omgivande skogen och hela Kamwarlu.
Det fanns ingen tid att vänta. Hon borde sova nu.
Hon måste sova nu.
Han kom visserligen för att rädda henne, men hon
visste inte att han skulle komma och hon visste
troligtvis inte heller vilken fara hon befann
sig i. De hade ju ingen anledning att tala om
det för henne. Ju aningslösare offer, desto mera
lätthanterligt.
Han kröp ut på den smala grenen, lade prövande hela
sin tyngd på den, beredd att kasta sig tillbaka om
den skulle visa tecken till att brista. Det gjorde
den inte.
Längre och längre ut. Till sist kunde han sträcka ut
armen och röra vid den kalla stenen, och slutligen
kunde han långsamt låta sig glida in i nischen.
Han arbetade snabbt nu.
Fingrarna trevade runt kanterna på fönstret efter ett
sätt att ljudlöst öppna det utifrån. Han var kallt,
plågsamt medveten om att han redan kunde ha blivit
upptäckt, att han, om han lyckades få upp fönstret,
kunde kliva rakt in i armarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
