Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - när han visade upp sitt kort för robotögat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med ens inte så främmande längre.
Den andre fäste två metallplattor på hans huvud,
en över pannan, en i nacken.
– Jag kommer nu att säga en serie ord och
siffror. Försök inte tänka, det är det undermedvetnas
respons vi vill ha, de medvetna associationerna är
inte vår avdelning.
En stunds paus. Sedan i rask följd:
– Färg ... två plus två är fyra ... mantel ... skräck ...
vilja ... identitet ... tre plus två är sex ...
Rösten malde på en halv minut. Carl frikopplade sina
tankar och brydde sig inte om att medvetet lyssna,
medan man kartlade hans nervsystem på primärnivå. En
gång kunde man endast betrakta Månen med blotta ögat –
då föreföll den som ett ansikte, vars allra grövsta
detaljer man kunde iakttaga på avstånd. Sedan fick
man teleskop och kunde tränga bakom det gåtfulla
ansiktet, studera bergsformationerna, kratrarna,
slätterna – och till sist kunde man landstiga och
granska månytan i detalj och tränga inunder den, till
och med. Likadant var det med psyket. Förr kunde man
endast studera det utifrån, men nu kunde man tränga
in i det och studera varje enskild cells funktion,
kartlägga de olika medvetandenivåerna och rita upp en
fullständig personlighetskurva.
Och allt detta, tänkte han, det har inte hjälpt mig.
– Och nu, sade den andre, går du ut genom den där
dörren, det är sista anhalten ...
Carl reste sig och gick mot dörren, som öppnade sig
och släppte igenom honom.
Han kom in i en stor sal.
Där fanns kanske femtio sängar – inga riktiga sängar – vilka
alldeles ovan huvudgärden bredvid sig hade en underlig maskin.
Den var något som växte upp från golvet och kulminerade
i en huv, som kunde höjas och sänkas.
Somnografer.
Det var här hans psyke skulle genomgå sin sista
test. Nej, det var inte någon test. Testerna var
slut. Det var en undersökning – av hans innersta
drömmar och förhoppningar, farhågor, glädjeämnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
