- Project Runeberg -  Vetenskapen och livet / Årgång VI: 1921 /
35

(1918-1922)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JODINDUSTRIEN

35

JODFRAMSTÄLIvNING ENUGT DEN ENGELSKA METODEN

Vätskan, som innehåller joden, införes tillsammans med svavelsyra och brunsten i en blypanna a, genom
mynningen b samt upphettas till 60 grader. Joden sublimerar i form av kristallblad in i förlagen dd,
som ligga efter varandra och äro förenade med ett rör. Pannan är ytterligare försedd med en mynning c,
som användes, om den första skulle tilltäppas.

minst om höstarna. För övrigt
innehåller tången endast små mängder
jod-Den vanliga blåstången t. ex. håller icke
mer än 0,01 %, medan Laminaria
digi-tata i runt tal håller 0,089 %. Även
havsdjur, såsom badsvampen och
ostro-net, innehålla jod, men dessa komma
dock icke i betraktande vid
framställning av jod industriellt.

Det är särskilt i länder med långa
kuststräckor som man använder tången
för att framställa jod. Sålunda kunna
sedan gammalt till de förnämsta
jod-producerande länderna räknas
Skottland, Irland, Frankrike och Norge samt
Japan, på ön Hockaido och i
Shimadi-striktet och vidare Peru och Bolivia i
Sydamerika.

I dessa länder utgår man från
tången som råmaterial. Varje höst kastas
stora mängder havstång upp på
stränderna av stormarna, och dessa
anhopade mängder samlas sedan under
senvintern och våren. Vår bild på sidan 33
visar, hur man vid kusten av
Norman-die samlar upp den ilanddrivna tången,
som består av många olika tångarter

och har växlande jodhalt. Det
allmänna namnet på denna tång är drift-weed
och den består av djuphavsalger.

Men man samlar också tången, som
växer på klipporna nära vattenytan.
Den benämnes med olika namn, såsom
black vrack, cut weed etc. och
innehåller mindre jod än algerna från djupet.
Denna tång skördas egentligen på
kusterna av Engelska Kanalen och
användes icke fördelaktigt inom jodindustrien.

Jodindustrien visar liksom så många
andra industrier en fortsatt utveckling
mot sparsamhet. I jodfabrikationens,
barndom var man gränslöst slösaktig
med materialet. För att framställa
joden bränner man först tången och får
då en aska som kallas kelp i Skottland
och Varech utmed atlantiska havets
kust, särskilt i Bretagne. Denna aska
utgör en viktig handelsvara.

För att framställa kelp gick man förr
så tillväga att man om våren samlade
upp all den tång som flutit i land under
höst- och vinterstormarna. Den fick
ligga i högar där man samlat den, och
först under juni och juli bredde man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:32:25 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vetlivet/1921/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free