Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LA LNLRONPN
391
Aftonen.
KÖNT i purpur aftonmolnen sväfva,
S Rodnande för solens afskedskyss:
Bleka skuggor bakom kullen bäfva,
Rädda för det ljus, som flyktat nyss,
Bäckens bölja sakta, sakta flyter:
För dess spegel stjernan blygsamt står,
Och den sång, som helga tystna’n bryter,
Vindens är, då han till lunden går.
Skogens sångare på aspens grenar
Hvila ljuft i lätta vingars skydd,
Dagens fröjd, som dem till sång förenar,
Är för nattens milda drömmar flydd:
Vinden saktar sig: en stilla saknad
Tänds af månens aningsfulla glans,
För en bättre verld, ur slumren vaknad,
Skådar jag dess klara andars dans.
Midnattsfläkten lent i löfven spelar
Andedansens milda melodi:
Stjernedansen molnens bäddar delar,
Lätta ringen sväfvar mig förbi.
Skön är jorden! Kärleken och sången
Mildra smärtan af dess tunga band:
Ack, och dock hon håller anden fången
Genom ödets stränga härjarhand!
Men när, helsad snart af andars blickar,
Dessa bojor tynga mig ej mer,
Och när huldrikt aftonsolen skickar
Mot min graf mitt stilla afsked ner:
Spela då, o vind, i lundens hvälfning
Jag vill lyssna till din ljufva sång:
Och, befriad, blott i löfvens skälfning
Röjas skall min lätta andes gång.
E. VON ZEIPEL.
Edens ros.
Och det blef natt, den första stjernenatt,
Utaf dess ljus och skönhet ljuft betagen,
Den första menniskan allena satt
Och såg, hur i den blåa himlasalen
De gyllne stjernor började sitt tåg:
Hur månen göt sin ljusflod öfver dalen
Och speglade sig tyst i källans våg.
Kring honom andaktsfull naturen tiger,
Ej minsta fogel sina drillar slår —
Blott ur den förste mannens hjerta stiger
En sakta suck, förbytt snart i en tär.
O, hvadan denna suck, hans hjerta höjde,
Var den ett eko väl af smärtans röst?
Var tåren, som uti hans hjerta dröjde,
En våg från ångrens källa i hans bröst?
O, nej! Än var hans anlete Guds spegel,
Hans själ var ren som källans klara våg;
Af snöhvit oskuld var hans tankes spegel
Dess farkost kärlek: helig var hans håg;
Han hade ej ännu känt jordisk smärta,
o det blef afton af den första dagen,
Ej sett hur sorgen före glädjen gick.
Men hvarför smög då sucken ur hans hjerta,
Och hvarför skymde tårar då hans blick?
Ack, han var ensam och han var ju redan
För litet himmelsk att ej känna det,
Och derför suckar han, emedan
Han är allena med sin härlighet,
Emedan ingen deltar i hans fröjder,
Och intet hjerta klappar emot hans,
Och blicken, vänd från himlens ljusa höjder,
Ej speglas i ett vänligt ögas glans.
<«O, Fader!” — så ifrån hans läppar sväfvar
Med stilla ord, en ödmjuk, helig bön —
<«£O, Fader för ditt majestät jag bäfvar,
Hur stor är ej din skapelse, hur skön!
Och mig du satte här bland dina under
Att prisa och förhärliga ditt namn,
Och gaf mig lif och fröjd i dagens stunder
Och hvilans ro i nattens dunkla famn!
Pris ske dig, Fader, evigt pris och ära!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
