Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gropen kunde ej förminska dem nämnvärdt, ej
heller pilskotten.
I långliga tider fingo våra förfäder dragas med
odjuren. Visserligen bidrog på sin tid slagjärnet
eller saxen att förminska dem, och likaså eldgeväret,
men lika fullt gjorde vargarna betydande skada både
på husdjuren och det vilda.
Man stod i det närmaste maktlös emot de
fruktansvärda och modiga djuren, ty det var icke alltid,
som boskapsvaktaren och hunden förenade kunde
skydda boskapen.
I den mån vargen saknade föda i skogarna, tvingade
hungern honom att äfven angripa människan,
företrädesvis barn, ty ett sådant är vargen kraftig
nog att i all hast bortföra från den plats där han
gripit det.
Om vargarna hade någon orsak i att konung Gustaf
Vasa befallde befolkningen i alla kommuner, att
anställa en på tidens språk skicklig s. k. »diurskött»,
hvilket man väl får fatta såsom en den där skulle
jaga och döda rofdjuren, eftersom konungen äfven
befallde, att skinnen af de dödade djuren skulle
inlämnas i hans eller rikets skinnkammare, där deras
värde bestämdes och utbetalades till sockenmännen,
hvilka aflönade »diurskötten».
Om denna konung Gustaf Vasas befallning var
uppslaget till vår nuvarande »jägarcorps», är ej godt
att säga, men att en sådan längre fram i tiden
tillkom, veta vi.
Med dennes tillkomst blef äfven en mera ordnad
förföljelsetid för vargarna.
De fåtaliga nybyggarne hade blifvit talrikare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
